— Vera, vänta, jag kan förklara! Det var hon som kom efter mig, jag ville inte…
— Är du otrogen? frågade jag rakt ut.
Anders log som om jag hade sagt något dumt. Han knäppte skjortan framför spegeln och såg mest irriterad ut.
— Du tittar för mycket på serier. Alla män är inte otrogna. Jag är en anständig man.
— Titta på mig och säg det.
Han himlade med ögonen.
— Jag är inte otrogen. Det finns bara du i mitt liv. Jag måste till jobbet.
Han petade mig lätt på näsan, som han brukade göra förr. Förr var det gulligt. Nu kändes det förnedrande.
Dörren stängdes.
Jag stod kvar i köket på Södermalm med kallt kaffe och en känsla av att jag hade blivit både bedragen och förlöjligad.
Jag visste.
De senaste sex månaderna hade Anders förändrats. Mobilen låg alltid nära. Skärmen neråt. Långa stunder i badrummet. Meddelanden på kvällen. När jag tog upp vår resa till Grekland, som vi hade planerat länge, sa han bara:
— Vi får se. Det är mycket på jobbet.
Det handlade inte om jobbet. Han visste bara inte om han ville ha en sommar med mig.
Ändå höll hjärtat fast. Kanske en kris. Kanske stress. Kanske inbillade jag mig.
Jag flydde in i arbetet. Min lilla reklambyrå gick bra, men jag tog på mig mer än jag behövde. Nya kunder, sena möten, kampanjer. Allt var bättre än att komma hem tidigt till en man som redan hade lämnat mig inuti.
En dag knackade Lena, min assistent, på.
— Vera, det är en kvinna här. Hon säger att det är personligt.
Det blev kallt i kroppen.
— Släpp in henne.
En ung kvinna kom in. Vacker, välklädd, långt hår, perfekta naglar. Hon satte sig mittemot mig och drog nervöst i sin väska.
— Jag heter Elin. Jag är här för Anders.
Beviset satt framför mig.
— Vad har du med min man att göra?
Hon tog ett andetag.
— Vi har träffats i ett halvår. Anders älskar mig. Han vill ha barn. En son. Och du… jag vet att det inte är ditt fel, men du kan inte ge honom det.
Det gjorde ont på ett sätt som nästan inte gick att andas igenom.
Jag kunde inte få barn. En misslyckad medicinsk behandling när jag var ung. Anders visste allt. Han hade sagt att det inte spelade någon roll. Att jag räckte.
— Vad vill du?
— Att du skiljer dig. Mina föräldrar är stränga. De skulle aldrig acceptera ett barn utanför äktenskapet. Jag kan ge Anders det han längtar efter. Håll honom inte kvar i ett meningslöst äktenskap.
Meningslöst.
Fyra år.
Jag var tyst. Sedan nickade jag.
— Bra. Jag ansöker om skilsmässa. Och jag säger inte att du varit här.
Elin såg lättad ut. Nästan lycklig. Hon trodde att hon hade vunnit.
Samma kväll kom min svärmor Gunilla. Hon gick runt i lägenheten med sin vanliga blick: kopp i diskhon, damm på hyllan, en filt felvikt.
— Vera, hemmet kunde du åtminstone sköta. Och ge Anders ett jobb på din byrå. Det är väl det minsta, när du nu inte kunde ge familjen ett barnbarn.
Anders stod bredvid henne och teg.
Jag log.
— Barnbarn får du snart.
Gunilla stirrade.
— Av dig? Du kan ju inte. Ska ni adoptera? Jag tänker inte låta min son ta hand om någon annans barn.
— Det blir hans barn. Elin ska föda det.
Tystnad.
— Vem är Elin? frågade Gunilla.
Anders blev blek.
— Vera…
— Elin är kvinnan din son har träffat i sex månader. Hon kom till mitt kontor i dag och bad mig befria honom från vårt “meningslösa äktenskap”, så att hon kan ge honom en son.
— Det där är lögn! Anders, säg något!
Han började stamma.
— Det var ett misstag. Inget allvarligt. Hon…
Då brast det.
— Inget allvarligt? Du har ljugit för mig i ett halvår! Jag trodde att vi hade en kris, att vi kunde hitta tillbaka. Och du planerade barn med en kvinna som använde min barnlöshet mot mig!
Han sträckte ut handen.
— Vera, snälla…
— Rör mig inte.
Gunilla tog tag i honom.
— Anders, vi går. Hon är hysterisk. I morgon tänker hon klart.
— Jag tänker klart nu. I morgon ansöker jag om skilsmässa. Lägenheten är min. Du har en timme på dig att packa.
Han packade skjortor, papper, laddare. Mumlande om misstag, kärlek och att allt kunde ordnas.
Jag stod i sovrumsdörren och såg på.
När dörren stängdes efter dem blev lägenheten tyst.
Jag satte mig i soffan.
Då lyste telefonen upp.
Ett meddelande från Elin.
“Vera, har du pratat med Anders? Han svarar inte. Du lovade att inte säga att jag varit där…”
Jag läste meddelandet och kände hur något i mig blev stilla.
Jag skrev:
“Anders vet. Gunilla vet. Nu kan ni sluta gömma er.”
Nästa dag ansökte jag om skilsmässa.
Anders väntade utanför byrån.
— Vera, jag gjorde fel.
— Du gjorde ett val.
— Elin kanske är gravid.
Jag andades långsamt. Den gamla sorgen fanns där, men den ägde mig inte längre.
— Då får du bli pappa. Men sluta använda mig som ursäkt.
Skilsmässan var inte vacker. Gunilla ringde, grät, skällde, bad. Hon tyckte att jag skulle vara mogen, förstående, kvinnlig.
— Jag var allt det där, sa jag. Medan han ljög.
Elin ringde senare.
— Han säger att allt är mitt fel.
— Det är så män som han överlever. De flyttar skulden till närmaste kvinna.
Det fanns ingen graviditet. Bara en sen mens, ett oklart test och en dröm som sprack. Gunilla bytte sida snabbt. Elin blev inte längre framtidens mor, utan en dum flicka.
Anders försökte komma tillbaka.
Han stod utanför min dörr med blommor.
— Jag saknar dig.
— Du saknar att jag gjorde livet enkelt.
— Jag älskar dig.
— Du älskade att jag inte visste.
Jag stängde dörren.
På sommaren reste jag till Grekland ensam. Jag satt på en balkong, såg havet och drack kaffe som fortfarande var varmt.
Där grät jag.
Inte för Anders.
För kvinnan jag varit, hon som väntade på bevis fast kroppen redan visste sanningen.
När jag kom hem köpte jag nya koppar. Jag målade om sovrummet. Jag tog in en ny kund på byrån och slutade komma hem med en klump i magen.
Lena sa en dag:
— Du ser friare ut.
Det var jag.
Ibland är skilsmässan inte slutet på ett liv.
Ibland är den första gången på länge som en kvinna hör sin egen röst igen.