Jag hjälper Katarina med blommorna på tisdagar. Den där dagen var en torsdag, men hon ringde och bad mig, så jag kom vid nio. Ute föll ett fint duggregn, vinden från Öresund bet i kinderna, och i trapphuset på bottenvåningen luktade det fuktig puts – grannarna till vänster hade renoverat i två månader. Jag tog hissen till fjärde, låste upp med min nyckel. Katarina gav mig den när hon åkte till Helsingborg för att hälsa på sin syster. Sedan dess vattnar jag cyklamen om hon fastnar på jobbet.
Hon mötte mig i dörren, barfota, med jord under naglarna. ”Jag trodde du skulle bli sen”, sa hon och slängde en påse med planteringsjord åt sidan. Balkongdörren stod öppen, och där ute stod rader av gröna växter i olika krukor. Det luktade våt jord och något sött – kanel från ugnen, visade det sig senare.
Den morgonen satt vi på balkongen och planterade om fikusar. Hon grävde i jorden, jag höll i vattenkannan och berättade om min nya kaffemaskin. På köksbordet stod en skål med äpplen av sorten Ingrid Marie – jag ler alltid åt att de bär mitt namn. Över diskbänken hängde en broderad handduk med texten LÖRDAG, fast det var torsdag. Den detaljen trodde jag aldrig skulle fastna i minnet.
Strax efter elva ringde det. Katarina torkade händerna på förklädet och gick och öppnade. Jag stod kvar i köket. Vattenkokaren kokade just upp, jag stängde av den innan den började vissla. I hallen hördes en röst, så gäll att den skar genom hela våningen. ”Är du Elisabeth Karlsson? Jag heter Johanna. Blivande fru till din Ulf. Vi måste prata allvar.”
Jag fick inte ner koppen på bordet. Handen stannade i luften.
Katarina verkade märkligt lugn. Hon sa knappt något, bara tog ett steg åt sidan. Jag hörde stövletter mot parketten. Det luktade våt ull när den unga kvinnan gick förbi – hennes långa kappa var mörk av regn. Köksdörren stod på glänt. Jag låtsades putsa fönsterblecket och såg hennes spegelbild i glaset. Hon var ung, med en tung mage. Hon drog av sig handskarna, och ur den ena gled ett vitt kvitto från apoteket, som landade på dörrmattan. Hon märkte ingenting.
Katarina följde efter henne in. Hon rörde sig ledigt, men fingrarna darrade när hon tog fram teburken. Jag kände igen den där skälvningen: den kom alltid före styrelsemötena i bostadsrättsföreningen. Johanna satte sig utan att vänta, lade väskan på bordet och knuffade åt sidan fatet med havrekakor. Jag hade köpt dem på morgonen på ett bageri på Södergatan. Hon tog en kaka, bet av halva, tuggade. Sedan grimaserade hon. Spottade ut smulorna på en vit linneservett och smetade ut dem med sin långa nagel. ”Jag hatar när det är skräp i maten”, sa hon och torkade fingrarna på samma servett.
Jag visste inte var jag skulle göra av händerna. Tog min kopp med kallt kaffe, drack en klunk. Katarina satte sig inte. Hon gick fram till fönstret och stängde det. Trafikbullret från gatan dog bort. Så vände hon sig mot Johanna. Ryggen rätades, som om någon dragit i en tråd. ”Så Ulf har inte berättat det viktigaste?” frågade hon.
Johanna slutade tugga. ”Vadå?”
”Att den här lägenheten aldrig har varit hans. Den står på mig, genom en gåva från min mor, före äktenskapet. Han är inte ens folkbokförd här.”
Jag höll krampaktigt i koppen. Pulsen dunkade i tinningarna. Genom fönsterglaset såg jag hur Johannas kind ryckte, hur rodnaden försvann. ”Du ljuger. Han visade kvitton på byggmaterial. Han har själv renoverat här.”
”Renoveringen betalade han med pengar han lånade av min bror. Det var sex år sedan. Men det är inte det intressanta.” Katarina drog ut en låda, tog fram en tjock blå mapp och släppte den på bordet. Ett papper med stämpel stack ut. ”Han har inte haft ett riktigt jobb på ett och ett halvt år. Hans logistikfirma gick i konkurs. Han drunknar i skulder – fyra hundra sextio tusen kronor. Inkassobolagen ringer honom tre gånger om dagen.”
Johanna höll fast i bordskanten. Jag såg knogarna vitna. Hon försökte le, men läpparna lydde inte. ”Det där är bara tomma hot. Ulf lovade…”
Katarina lutade sig över bordet. Jag tog ett steg bakåt, fast jag ändå inte var med i samtalet. ”Och dessutom har Ulf inte sagt att jag för en timme sedan ställde ut två resväskor med hans saker utanför dörren. Han kommer till dig i kväll, inte med nycklar till en rymlig lägenhet, utan med de här skulderna och kopior på domstolspapper. Jag har blockerat hans nummer redan. Så ni får leva i din etta, du och han och barnet. Det viktigaste är väl att pappan är närvarande.”
Då brast Johanna i gråt. Inte stilla – rakt ut. Mascaran rann, axlarna skakade. Hon slog omkull stolen, slet åt sig väskan och handskarna, sprang ut i hallen. Jag hörde henne fumla med stövlarna, ytterdörren smällde igen. I den plötsliga stillheten pinglade en magnet loss från kylskåpet. Jag gick fram och plockade upp den: en krabba, köpt i Kattegatt, med avslagen klo. Satte tillbaka den.
Katarina kom tillbaka in i köket. Hon tittade inte åt mitt håll. Tog servetten med intryckta smulor, slängde den i soppåsen. Sedan hällde hon ljummet vatten i en balja, tillsatte såpa och började torka av bordet. Jag stod med koppen i handen, visste inte var jag skulle ställa ner den. ”Du kan gå nu, Ingrid”, sa hon utan att lyfta huvudet. ”Tack för hjälpen med fikusarna. Jag avslutar själv.” Rösten var slät som en strykbräda.
Jag gick ut i hallen. Där luktade hennes parfym – söt och kvävande. Vid dörren stod två stora resväskor, svarta, med röda bagagelappar. Jag plockade upp det vita kvittot från dörrmattan. Där stod: mödravårdscentralen, ultraljud, tid. Jag lade det på skohyllan intill resväskorna. Kanske kommer hon tillbaka och hämtar det. Kanske inte.
I trapphuset luktade det puts och någons minttuggummi. Jag tryckte på hissknappen. Dörrarna gled upp, jag steg in. I springan mellan dörrarna såg jag hur dörren till Katarinas lägenhet stängdes inifrån. Låset klickade. Hissen rörde sig nedåt. Kvar på avsatsen låg två resväskor och ett vitt papper. Jag tryckte på bottenvåningen, rättade till axelremmen på väskan. Ute hade det börjat regna igen.
