Mikael höll den orange katten mot bröstet. Den vägde inte mer än tre kilo, men i det trapphuset, med Annikas röst kvar i öronen, kändes den tyngre än alla tolv åren de bott ihop.
Han såg katten i tisdags vid soprummet. Den satt hopkrupen intill en blå återvinningsbehållare, med ena örat avbrutet i ytterkanten och ögon som följde honom från porten ända till hissen. Något i sättet den väntade på fick honom att vända tillbaka.
I köket stod Annika och lagade fisk. Fläkten gick på max, och den varma lukten av smält margarin och fräst fett la sig över tröskeln. Hon vände sig inte om.
"Var har du fått tag i den? Bär tillbaka den. Jag säger ju det."
Två små ord. "Jag säger ju det." Mikael kunde frasen utan och innan. Den lät likadan när hon för tio år sedan bestämt att hans Fender skulle ut. Så där lät den när hans pappa ville komma över en påsk. Så där lät den när grannens hund hälsade på honom varje morgon vid porten tills Annika ringde hyresvärden.
Den orange katten kröp närmare i hans famn. Klorna fick tag i hans stickade tröja, och en tråd lossnade. Mikael gick inte tillbaka in. Han drog igen dörren och gick nerför trapporna, förbi en cykel med punktering som stått lutad i trapphuset i tre veckor. Någon hade satt en gul post-it på sadeln: "Kvar tills månadsskiftet." På fönsterblecket i trappan låg en halvfull ölburk och en blöt vante. Lampan ovanför brevlådorna blinkade som den alltid gjorde.
Ute var det november. Regnet hängde i luften. Asfalten på innergården i Kortedala var våt, och gatulyktorna låg som gula fläckar på marken. Längre bort hördes en spårvagn, linje sex mot Angered. Katten tryckte sig intill honom, varm som en handled. Mikael stod stilla vid lekplatsen. Gungorna rörde sig inte. Han mindes att det var här han en sommar trott att han skulle lära en unge att cykla. Den ungen fanns inte.
Han satte sig på bänken under kastanjen. Träet var fuktigt, men det spelade ingen roll. Katten la sig till rätta på hans knä och började spinna. Ljudet var skört och ojämnt, som om den inte riktigt litade på att den fick stanna. Mikael lät handen glida över ryggen. Revbenen stack fram som smala skenor. Ändå spann den.
Minnena kom utan ordning. Fendern han köpt för första månadslönen på SKF. Annika tyckte den samlade damm. Han bar ner den en kväll, ställde den vid cykelstället, stod kvar tills lampan i porten slocknade och gick sedan utan att se sig om. Löparskorna från Göteborgsvarvet gick samma väg. Kompisen Anders, som ringde för ofta och fick honom att dricka för många öl, hördes snart bara som ett klick i andra änden. Till slut fick inte ens pappa komma. Det hade varit lättare om pappa grälat istället för att med jämn röst säga "vi kan ta det en annan gång".
Katten sträckte fram en tass och satte den på Mikaels handled. Den höll inte fast. Den bara låg där, med sträva trampdynor mot hans hud. I samma stund började mobilen vibrera. Skärmen lyste upp. "Annika E."
Mikael tittade på namnet. Sedan tryckte han på den röda knappen och stängde av ljudet. Skärmen slocknade. Han satt kvar.
Ovanför honom släcktes köksfönstret på fjärde våningen. Annika hade gått in i vardagsrummet. Hon skulle lägga sig i soffan med en filt upp till hakan och titta på Antikrundan. Hon skulle inte ställa sig vid fönstret. Hon hade redan sagt sitt.
Mikael stack handen i fickan. Nycklarna låg där, på en kall ring med en liten buckla. En till porten, en till lägenheten. Han kände igen dem utan att se. Han lade dem ifrån sig på bänken. Två små metallbitar. Det var allt.
Han ställde sig upp och gick mot Kortedala torg. Katten hängde kvar vid hans bröst. I pressbyrån satte han den på golvet vid kassan. Den satte sig genast och virade svansen om tassarna, som om den gjort det hela livet. Mikael tog en burk kattmat och en liten mjölk. 175 kronor. Kassörskan tittade först på honom, sedan på katten, och sa:
"Den där har redan valt dig."
Mikael betalade. Utanför regnade det inte ännu, men asfalten var hal. Mobilen vibrerade i fickan igen, korta stötar. Han stannade inte. Nycklarna låg kvar på bänken.
Dagen efter gick fastighetsskötaren Bengt sin runda vid nio. Han hittade nyckelringen på bänken, med en liten vattenpöl i skåran på nyckeln. Han kände igen lägenhetsnumret och gick upp till fjärde våningen.
Annika öppnade i morgonrock. Han räckte fram nycklarna.
"De låg på bänken. Kan vara era."
Hon tog emot dem. Fingrarna slöt sig kring metallen. Hon kände bucklan på ringen. Den bucklan hade funnits där sedan de flyttade ihop, när hon tappat nycklarna på parkeringen utanför Ica. Micke sa att det inte gjorde något.
Hon stod kvar i dörren. Sedan slog hon hans nummer. Tre signaler. Därefter röstbrevlådan. Hon lade på. Gick in i köket och satte sig vid bordet. Där stod en tekopp från i morse. Katten var borta. Mikael också.
