— Sofia, min flicka… det är jag!
Kvinnan i den dyra ljusa kappan ryggade tillbaka som om den gamla kvinnans händer kunde smutsa ner henne. Hon såg kallt på henne och sa:
— Ni måste ha tagit fel. Jag känner inte er.
Maria stod kvar mitt på Stockholms Central med armarna fortfarande utsträckta. Människor skyndade förbi, tågen ropades ut, hjul från väskor slog mot golvet. Ingen visste att en mor just blivit avvisad av sitt eget barn.
— Sofia… — viskade hon. — Det är mamma.
Sofia kände Henriks bekantas blickar. I flera år hade hon sagt att hennes föräldrar varit bildade stadsbor och dött för länge sedan. Nu stod sanningen framför henne: grå kappa, gammal sjal, tung väska med hallonsylt och stickade sockor.
— Gå härifrån, sa Sofia.
— Jag tog med sylt. Och sockor. Du brukade frysa om fötterna.
— Jag kallar på vakterna.
Maria böjde sig ner efter väskan. Hennes händer skakade. En burk föll och gick sönder. Röd hallonsylt rann över golvet.
— Behöver du hjälp? frågade en kvinna.
Maria skakade på huvudet.
— Nej. Jag tog bara fel på min dotter.
Sofia gick.
Hemma väntade Henrik.
— Vem var hon?
— Ingen.
— Sofia.
Hon sjönk ner på stolen.
— Min mamma.
Henrik blev tyst.
— Din mamma är död. Det har du sagt.
— Jag ljög.
— Varför?
— För att jag skämdes. För byn. För fattigdomen. För henne.
Henrik såg på henne länge.
— Jag hade inte skämts för din mamma. Men jag skäms över det du gjorde.
Den natten sov Sofia inte.
Nästa morgon återvände hon till Centralen. Maria var borta. En vakt mindes den gamla kvinnan som blivit dålig och hämtats av ambulans.
Sofia fann henne på sjukhuset.
Maria låg blek i sängen. På bordet fanns två burkar sylt och sockorna.
— Mamma…
Maria öppnade ögonen.
— Ni har nog tagit fel igen. Ni känner inte mig.
Sofia bröt ihop.
— Förlåt.
— Jag kom inte för att skämma ut dig, sa Maria. Jag kom för att jag saknade dig.
— Jag var rädd.
— För mig?
— För att förlora allt.
Maria såg på henne med sorg.
— Då hade du redan förlorat mer än du förstod.
Maria ville inte följa med till Stockholm efter sjukhuset.
— Jag kom inte för en fin lägenhet. Jag kom för min dotter.
Sofia följde henne till byn i Dalarna.
Huset var mindre än hon mindes. Äppelträdet stod kvar. I köket luktade det trä, äpplen och tid. På väggen hängde hennes barndomsfoto.
— Varför tog du inte ner det?
— För att ett barn inte slutar vara ens barn bara för att det slutar komma hem.
Sofia föll på knä.
— Jag vet inte hur jag ska laga det här.
Maria lade en hand på hennes huvud.
— Börja med att vara sann.
Sofia började komma tillbaka.
Inte med stora ord, utan med handling. Hon lagade staketet, följde Maria till läkaren, bakade äppelkaka, satt vid köksbordet och lyssnade på allt hon tidigare flytt ifrån.
Henrik stannade, men sa:
— Jag vill inte ha den perfekta versionen av dig. Jag vill veta vem du är när du slutar ljuga.
Ett år senare fyllde Maria sjuttioett. Den dagen väntade hon inte vid telefonen.
Sofia var där.
Hon dukade fram kaffe, äppelkaka och hallonsylt.
— Mamma, får jag smaka?
Maria räckte henne skeden.
— Jag sparade den för dig.
Sofia log genom tårarna.
Utanför fönstret föll de sista bladen från äppelträdet.
Men till våren skulle det blomma igen.
Och för första gången på många år vågade Sofia tro att även en människa kan göra det, om hon återvänder till sina rötter utan skam.