Lukten av lök, kall korv och gammalt bröd slog emot Lena så tydligt att hon nästan ryggade tillbaka. Det lilla kaféet i Göteborg doftade kaffe och cheesecake, men Anders hade just vikt upp aluminiumfolien på bordet som om de satt vid en rastplats.
I paketet låg två tjocka smörgåsar. Bröd, korv, lök och smör. Anders tog en tugga.
Servitrisen stod kvar med menyerna.
— Ursäkta, men man får inte äta medhavd mat här.
Anders tittade på henne.
— Jag ska ju inte beställa något. Jag sitter bara här med henne.
Lena kände hur hon blev varm i ansiktet.
— Anders, kanske beställer vi kaffe ändå?
— Varför då? En latte här kostar som ett helt paket kaffe i affären.
— Vi är på dejt.
— Och? Betyder dejt att man ska slösa?
Han sköt den andra smörgåsen mot henne.
— Ta. Jag gjorde en åt dig också.
Lena såg på den. Hon tänkte på Karin, läppstiftet, parfymen, hur hon hade försökt känna sig lite förväntansfull igen. Hon tänkte på att hon faktiskt hade varit nervös på ett nästan fint sätt.
Anders hade inte ens sagt att det var roligt att ses.
— Nej tack. Jag beställer en latte.
Anders suckade.
— Jaha. Du är en sådan.
— En sådan?
— En kvinna som vill bli bjuden på saker. Kaféer, blommor, presenter.
Lena såg på honom och kände hur något inom henne blev stilla.
— Nej. Jag är en kvinna som vill bli bemött med respekt.
Han log snett.
— I din ålder borde man kanske inte vara så kräsen.
Det borde ha gjort ont. Det hade kanske gjort ont för några år sedan. Men nu lät det mest som ett avslöjande.
— I min ålder har man äntligen rätt att vara kräsen.
Hon reste sig.
— Går du?
— Ja.
— För en smörgås?
— Nej. För att du inte förstår varför jag går.
Hon betalade kaffet hon knappt hunnit få och gick ut. Spårvagnen gnisslade längre bort, det var folk överallt, och luften kändes sval mot hennes ansikte.
Telefonen vibrerade innan hon ens hunnit hem.
“Med den attityden blir du ensam.”
Lena läste det. Sedan blockerade hon honom.
Karin ringde på kvällen.
— Nå? Hur var dejten?
— Han hade med sig smörgåsar.
— Vad?
— Med lök.
Karin skrattade så högt att Lena fick hålla telefonen från örat. Sedan blev hon tyst.
— Blev du ledsen?
Lena funderade.
— Nej. Jag blev faktiskt stolt.
— Bra.
— Förr hade jag stannat. Jag hade lett. Jag hade låtsats att det var charmigt. Bara för att inte göra honom obekväm.
— Och nu?
— Nu lät jag mig själv slippa vara obekväm.
Det var inte maten som var problemet. Inte pengarna heller. Lena hade inget emot enkelhet. Hon hade inget emot en promenad, en kaffe på stående fot, en ärlig man med små medel.
Men Anders hade inte kommit enkelt. Han hade kommit respektlöst.
Han hade tagit med sig sin egen likgiltighet och lagt den på bordet i aluminiumfolie.
Och Lena hade äntligen förstått att hon inte behövde sitta kvar och vara artig mot någon som inte var artig mot henne.
En dålig dejt kan kännas som ett misslyckande.
Men ibland är den en seger.
Särskilt när man reser sig i tid.