— Jag ska se till att hon aldrig behöver växa upp med människor som kallar henne ett misstag, upprepade Anna.
Elin pekade på det mörkrosa födelsemärket som sträckte sig över flickans vänstra tinning och kind.
— Efter alla tester lovade kliniken att barnet skulle vara friskt och utan fel.
Sjuksköterskan såg på henne med häpnad.
— Hon är frisk.
Johan höjde rösten.
— Vad kallar ni då det där?
— Ett vaskulärt födelsemärke. Det är inte en allvarlig genetisk sjukdom.
Elin började gråta.
— Folk kommer att stirra. Barn kommer att reta henne. Hon kommer alltid att känna sig annorlunda.
Anna såg rakt på sin syster.
— Och därför väljer du att vara den första som visar henne att hon inte duger?
Elin svarade inte.
En läkare från fertilitetskliniken och en juridisk representant kom till rummet. Läkaren förklarade att embryot hade testats för vissa kromosomavvikelser.
— De testerna kan inte förutsäga ett födelsemärke eller ett barns utseende.
Johan slog ut med händerna.
— Vi fick beskedet att barnet skulle vara utan synliga defekter.
— Ett barn är inte en produkt med beställda egenskaper, svarade den juridiska representanten.
Ett DNA-test bekräftade senare att flickan var Elin och Johans biologiska dotter.
Det hade inte skett någon förväxling.
Ändå vägrade de ta med henne hem.
— Vi behöver tid, sa Elin.
— Hon behöver en familj nu, svarade Anna.
Johan började tala om att kräva ersättning från kliniken. Elin stod bredvid och tittade på golvet.
Anna väntade på att hennes syster skulle närma sig barnet.
Det gjorde hon inte.
När de gick därifrån rörde Elin aldrig sin dotter.
Anna höll flickan mot bröstet.
— Det är inte dig det är fel på, viskade hon.
Hon gav henne namnet Elsa.
Annas två äldre barn kom till kliniken nästa dag. Anna var rädd för att de skulle protestera mot ett spädbarn i familjen.
Dottern tittade på Elsa och frågade:
— Vad händer om vi inte tar hem henne?
— Jag vet inte.
— Då tar vi hem henne.
Sonen nickade.
— Vi gör plats.
I familjens hem i Nacka flyttades möblerna runt. Den vita spjälsängen sattes upp i Annas sovrum och de handsydda gardinerna hängdes i fönstret.
Anna ansökte om tillfälligt ansvar för barnet.
Månaderna som följde bestod av sömnlösa nätter, juridiska möten och försök att återhämta sig efter förlossningen.
Elin ringde inte.
Johan drev en process mot kliniken och beskrev Elsas födelsemärke som en „synlig avvikelse som inte motsvarade överenskommelsen“.
Anna kunde knappt läsa orden utan att börja gråta av ilska.
Elsa växte.
Hon lugnade sig när Anna sjöng, skrattade åt sina äldre syskon och somnade med handen runt Annas finger.
Läkarna förklarade att märket inte påverkade hennes hälsa. Det kunde eventuellt behandlas senare.
— Vi gör det bara om det är bra för Elsa, sa Anna. — Inte för att vuxna människor inte kan hantera hennes ansikte.
När Elsa var sju månader stod Elin plötsligt utanför huset.
Hon hade med sig flera påsar med leksaker och kläder.
— Jag vill träffa min dotter.
— Varför nu?
— En läkare säger att märket kan blekna nästan helt.
Anna kände hur ilskan återvände.
— Hade du kommit om det inte gick att behandla?
Elin tittade bort.
— Jag var rädd.
— Du var vuxen. Hon var nyfödd.
När Elin sträckte armarna mot Elsa började flickan gråta och vände sig mot Anna.
— Hon känner inte igen mig.
— Du har aldrig gett henne chansen.
Den juridiska processen tog nästan två år.
Johan försvann helt ur Elsas liv. Elin krävde ibland att få tillbaka barnet, men missade möten och kunde inte ta ett stabilt ansvar.
Hon ville bli förlåten innan hon hade gjort det arbete som krävdes för att bli mamma.
Till slut blev Anna Elsas juridiska förälder.
Vid fem års ålder var födelsemärket ljusare men fortfarande synligt. Elsa kallade det sin rosa måne.
— Är den ful? frågade hon en gång.
Anna satte sig på huk.
— Nej. Men det viktigaste är att ingen annans åsikt om ditt ansikte bestämmer hur mycket du är värd.
Elin och Johan skilde sig senare. En dag bad Elin om att få träffa Anna ensam.
— Jag vill inte ta Elsa från dig. Jag vill bara att hon en dag ska veta att jag ångrar mig.
— Elsa bestämmer själv om hon vill lyssna.
— Kan du förlåta mig?
Anna såg på flickan som ritade vid bordet.
— Kanske. Men förlåtelse förändrar inte vem som var hennes mamma när hon behövde en.
Elsa sprang fram och kastade armarna runt Anna.
— Mamma, kom och titta!
Elin slöt ögonen.
Hon hade gett flickan gener.
Anna hade gett henne ett hem, trygghet och vissheten om att hon aldrig behövde bli någon annan för att förtjäna kärlek.
Det var därför Elsa redan visste vem hennes mamma var.