Karin hörde mammas röst genom köksdörren innan hon ens hunnit ta av sig skorna. Inte det vanliga hejandet — utan den där tonen som fick hennes axlar att dra ihop sig av sig själva.
— Sju dygn på något jäkla spa, och jag då? Ska jag sitta här med möglet och räkna dropparna från taket?
Hon skulle just kliva in när Birgitta slog kaffekoppen i bordet så hårt att skeden hoppade ur. Kaffe rann över vaxduken i en mörk sträng.
Karin stod kvar i hallen med weekendbagen i handen. Oktoberregnet piskade mot fönstret i det lilla radhuset i Uppsala, och dropparna rann nedför glaset som om själva huset svettades. Hon hade bokat rummet samma morgon — fyra tusen för tre nätter vid Siljan, med utsikt över vattnet. Inte ens en hel vecka. Bara ett försök att andas.
— Du har ju helt tappat förståndet, fortsatte mamman från sitt håll. Takpappen ligger i trasor, hela vinden luktar kompost, och hon ska åka iväg och bada bubbelpool.
Karin ställde ned bagen vid hatthyllan. Något i henne ville bara vända sig om, öppna dörren och gå rakt ut i regnet. Men fötterna bar henne in i köket istället — som alltid.
Birgitta satt vid köksbordet, liten och kantig, med håret i en stram knut och glasögonen på nästippen. Hon var tyst nu. Den sortens tystnad som väger mer än alla anklagelser.
— Mamma, det är bara tre nätter, sa Karin och hörde själv hur tunt det lät.
— Tre nätter, upprepade Birgitta med en röst som om dottern sagt att hon emigrerade. Och huset får väl rasa då.
Karin slöt ögonen. Regnet smattrade hårdare.
Allt hade börjat för tre år sedan, den dagen Karin kom till jobbet på Akademiska sjukhusets ekonomiavdelning med rödgråtna ögon. Hennes kollega Lena hade fått dra in henne i fikarummet och nästan tvinga i henne en kopp te innan det gick att få ur henne vad som hänt.
— Han stack, fick Karin till slut fram. Med praktikanten. Hon är tjugofyra.
Lena sa inte mycket. Hon hämtade en till kopp, ställde fram en kanelbulle som Karin inte rörde, och sa: — Vilket as.
Det räckte. Mer ord hade Karin inte klarat den dagen.
Mannen hade gått lätt. Nästan upprymd. Lämnat efter sig ett billån på en Volvo han tagit med sig, en hög obetalda räkningar och en post-it på kylskåpet: ”Förlåt, det här blir bäst för alla.”
Karin var fyrtiotvå, och för första gången på arton år stod hon ensam i en trea i Sala backe där till och med ekot kändes som en anklagelse.
Mamman hade reagerat på sitt sätt.
— Jag sa ju det, sa Birgitta i telefonen redan första kvällen. Den där Henrik hade aldrig stadga i blicken. Nåja, nu har du åtminstone tid över. Kom hit på lördag — staketet står på trekvart.
Och Karin åkte. Och nästa helg igen, och nästa. Staketet byttes mot rabatterna, rabatterna mot målning av fasaden, målningen mot att bila upp den spruckna garageuppfarten. Varje lördag satte hon sig på SJ-tåget mot Gävle, och varje gång möttes hon av en handskriven lista på gula post-it-lappar.
— Mamma, kan vi inte anlita en hantverkare? hade Karin frågat en gång medan hon stod med en genomrostad stupränna i händerna.
— Vet du vad en hantverkare kostar nu för tiden? Birgitta hade fnyst. Ska du ha råd med det ovanpå billånet?
Och Karin hade hållit käften.
Händerna föll inte av. De bara värkte varje måndagsmorgon. Armarna, axlarna, ryggen. Kollegorna såg det. Lena frågade en dag rakt ut:
— När hade du semester senast? Riktig semester, inte snickarvecka?
Karin tänkte efter och kunde inte minnas.
Så när chefen före höstlovet stack till henne ett kuvert med en extra bonus och sa ”du har förtjänat det här”, hade Lena redan uppe en flik med spapaket på datorn innan Karin hann protestera.
— Kolla här, sa Lena. Siljan, tallskog, vedeldad bastu. Tre nätter. Fyra tusen kronor. Det är ingenting.
— Jag kan inte, började Karin av gammal vana.
— Du kan, avbröt Lena. Du är fyrtiofem år och du har förtjänat minst tre dygn utan spade i handen.
Karin bokade. Hela kvällen satt hon i sin lägenhet, tittade på bokningsbekräftelsen på skärmen och log — ovant, försiktigt, som om hon glömt hur man gjorde.
Sedan ringde hon mamman.
— Spa? hade Birgitta sagt med en röst som en isskrapa mot ruta. Vet du om att taket på sommarstugan är helt genomruttet? Det regnade in i sovrummet i natt. Jag fick ställa ut hinkar. Hela mattan är förstörd.
Därefter hade mamman ringt varje kväll prick åtta, som ett sjukjournal. Rösten blev mer och mer fylld av lidande, och för varje samtal lades nya katastrofer till listan.
— Idag small det till i vinden, rapporterade Birgitta i luren på torsdagen. Det bara brakade. Nu är det blött i hela gästrummet också. Jag orkar inte bära hinkar mer, Karin.
— Mamma, jag har redan betalat. Jag kan komma direkt efter.
— Om det nu finns något kvar att komma till, svarade Birgitta och lade på.
Fredagen kom. Karin stod i hallen med sin bag, regnet utanför, och moderns tystnad i köket. Det var då det hände. Något inne i Karin — inte ett beslut, inte en tanke, utan en fysisk förnimmelse, nästan som en strömbrytare — slog om.
Hon gick in i köket.
— Mamma, jag har satt in femtio tusen på ditt konto. Det är för taket. Ring en firma.
Birgitta höjde blicken. Långsamt.
— Femtio…
— Fars livförsäkring, sa Karin. Det som blev över efter begravningen. Jag har inte rört dem. De är dina. Åk till bygghandeln, köp takpapp, anlita någon. Men jag åker nu.
Birgitta satt helt stilla. Knogarna vitnade runt kaffekoppen.
— Du tänker alltså lämna mig här.
— Jag lämnar dig femtio tusen för ett nytt tak. Och jag kommer tillbaka. Men inte idag. Idag tar jag tåget.
Karin vände sig om, tog bagen från hatthyllan och öppnade ytterdörren. Luften därute var kall och fuktig, full av våt lönn och jord. Hon gick de tjugo metrarna till bilen utan att se sig om. Inte för att hon var arg. Utan för att hon visste att om hon vände sig om nu, skulle hon stå där på måndag med en spade igen.
Hon satte sig i Volvon och startade motorn. Mobilen surrade på passagerarsätet. Ett sms från Lena: ”Åk nu. Hör av dig från bubbelpoolen.”
Karin skrev ett kort svar, lade ifrån sig telefonen och körde ut på E4:an norrut. Regnet hade nästan avtagit. Mellan molnen syntes en smal strimma klar himmel.
Vid Gävle bytte hon till tåg. Hon köpte en kaffe vid Pressbyrån, satte sig vid fönstret och såg landskapet glida förbi — skogar, sjöar, röda stugor med vita knutar. Hon tänkte på pappas gamla klocka som hon fortfarande hade liggande i en låda. Han hade en gång sagt: ”Du kan inte bära alla, Karin. Du kan bära med. Men inte alla.”
Tåget rullade in i Leksand. Någonstans bakom granarna låg Siljan och väntade.
Mobilen surrade igen. Mammas nummer. Karin tittade på skärmen, såg signalen blinka tre gånger. Sedan tryckte hon fram bokningsbekräftelsen från mejlen istället, visade den för konduktören och lutade huvudet mot nackstödet.
Birgittas samtal låg kvar som ett missat meddelande medan tåget bromsade in och dörrarna öppnades mot perrongen där luften doftade vatten, tallbarr och inget annat.
