— Innan tåget går måste jag säga sanningen om varför jag åker, sa Johan. — Jag flyttar inte bara för jobbet. Jag flyr från känslan av att jag har misslyckats.

— Innan tåget går måste jag säga sanningen om varför jag åker, sa Johan. — Jag flyttar inte bara för jobbet. Jag flyr från känslan av att jag har misslyckats.

Elin höll transportburen mot kroppen.

— Och tror du att Göteborg tar bort den känslan?

— Nej. Inte längre.

— Men du åker ändå.

— Ja. Jag måste ta ansvar för beslutet utan att dra med Ränder eller skylla på dig.

Johan klev på tåget.

Elin stod kvar på perrongen.

Ränder följde honom med blicken tills vagnen rullade bort.

I Göteborg började Johan om.

Inte på det dramatiska sätt han föreställt sig, utan långsamt och obekvämt.

Han arbetade, åt ensam och lärde sig att inte ringa Elin varje gång tystnaden blev för tung.

De höll kontakten.

Ränder bodde kvar hos Elin och återgick snabbt till sina rutiner.

Efter några månader insåg Johan att deras relation faktiskt var slut.

Inte för att kärleken aldrig funnits, utan för att de hade vuxit åt olika håll och försökt hålla ihop genom vana.

De skilde sig utan att göra katten till en ägodel som skulle delas.

Johan besökte Ränder när han var i Stockholm. Katten brukade först ignorera honom och sedan lägga sig i hans knä.

Elin och Johan blev inte tillsammans igen.

Men de kunde så småningom tala om de goda åren utan att varje minne blev ett vapen.

På stationen hade Johan trott att han gav upp sin sista bit av hemmet.

I efterhand förstod han att hem inte kan packas ner och bäras bort genom någon annans rädsla.

Ränder stannade där han var trygg.

Johan reste dit han själv hade valt.

Och för första gången tog ingen av dem ansvar för den andres liv.