Två minuter i tolv stod jag i köket och skalade en morot. Klockan på väggen gick sex minuter fel, men det visste jag inte då. Det ringde på ytterdörren.
På trappan låg en papplåda med ett berg av gula rosor. Ingen hälsning, ingen avsändare. Bara mitt namn på leveranssedeln: Elin Dahl.
Jag tänkte på Jonas. Han var på säljkonferens i Stockholm, tredje dagen. Innan han åkte hade han ställt flingpaketet på fel plats och sagt: ”På tisdag kommer det något.” Jag hade antagit att det var ett paket från nätet.
Blommorna var perfekta. Men jag stod med morotskniven i handen och kände en kall härd under revbenen. Jonas visste att jag inte tål gula rosor. Han hade aldrig köpt gula rosor. Han köpte vita tulpaner, alltid vita tulpaner.
Jag räknade. Hundra rosor. Inte nio, inte hundraett. På kvittot från blomsteraffären på Södergatan stod det exakt hundra stycken. Jämn summa.
Jag ringde Jonas. Det ringde ut. Jag skrev: ”Vem har skickat rosor?” Inget svar.
Regnet hängde som ett tunt damm över färjeläget. Grannens hund Sixten skällde två tomter bort. Jag gick ut igen och upptäckte att tre rosor i mitten hade en röd tråd knuten runt stjälken. En dubbelknut, inte ett dekorationsband.
Jag höll isär bladen. Under ett kronblad satt en liten röd prick, som ett nålstick. Två till. Tre rosor totalt.
Jag kände igen markeringen. Femton år tidigare låg ett anonymt brev i min brevlåda med samma röda prick. Jag slängde det. Min syster sa att jag var paranoid.
Jag ringde 112.
Polisen kom vid ettiden. En äldre kvinna som presenterade sig som Ingela och en yngre man i skaljacka. Jag visade buketten. De trodde först att det kunde vara en misslyckad romantisk gest. Sen bröt Ingela isär den första märkta stjälken.
Inuti låg en hoprullad pappersremsa. Tre rosor. Tre meddelanden.
På den första stod: ”Du borde aldrig ha litat på honom.”
På den andra: ”Han berättar inte hela sanningen.”
På den tredje fanns bara ett datum: 4 juli 2009.
Jag fick inte fram luft. Det var kvällen jag träffade Jonas, utanför Röda Sten i Göteborg. Jag minns en skrynklig festivalbiljett och hans felknäppta skjorta.
– När träffade ni din man? frågade Ingela.
Jag fick fram: ”Femton år sedan.”
Då ringde min telefon. Numret var Jonas.
Jag svarade. Ingen hälsning. En främmande mansröst sa:
– Din man kan inte prata just nu. Om du vill se honom igen ska du göra exakt som jag säger.
Jag höll i diskbänkskanten. Knogarna pressade mot stengodset.
– Vem är du?
Det blev ett långt andetag. Ingela rörde vid min arm.
– Jag är den som försökte varna dig för femton år sedan. Du slängde brevet. Nu får du inte slänga det här.
Jag bytte fot. Spisen stod fortfarande på. Morotskniven låg kvar bredvid skärbrädan.
– Han heter inte Jonas Dahl, sa rösten. Han hette Jonas Ekström. Han var gift med min syster Åsa när ni träffades. Hon drunknade i Mälaren den artonde februari tvåtusentio. Jonas fick tre miljoner tvåhundratusen i livförsäkring. Han sa att han var singel när ni träffades. Räkna själv.
Jag frågade vad han ville ha. Han svarade inte. Han sa bara:
– Gå till bankfacket på Handelsbanken vid Stortorget. Nyckeln ligger i hans gamla gymnastiksko i garderoben.
Sedan bröts samtalet.
Ingela antecknade. Den yngre polisen gick fram till ytterdörren och tittade mot gatan. Jag gick till sovrumsgarderoben. Längst in, i en vit tygsko som Jonas inte använt på tio år, låg en bankfacksnyckel.
Vi åkte till Handelsbanken. Klockan var tjugo över tre när bankfacket öppnades.
Där låg en mapp.
Inuti fanns ett vigselbevis: Jonas Ekström och Åsa Lindberg. Ett dödsfallsintyg. En livförsäkring på 3 200 000 kronor med Jonas som enda förmånstagare. Och ett fotografi.
Fotot föreställde Åsa. Hon stod framför vårt hus. Samma tegel, samma fönsterbleck, samma trappa där rosorna legat två timmar tidigare. Jag fick hålla i bordskanten för att inte sätta mig på golvet.
Ingela lade handen över fotot.
– Vi behöver kopior på allt, sa hon. Du behöver inte åka hem.
Jag tog upp mobilen. Öppnade bankappen. Valde vårt gemensamma sparkonto. Fingret hovrade över överföring.
Jag skrev 642 000. Hälften. Fingret skakade inte.
Jag tryckte. Banken frågade om jag var säker. Jag tryckte igen.
På vägen hem ringde jag en låssmed. Klockan var nitton över sex när den nya cylindern satt i dörren. 2 350 kronor från mitt privata konto.
Kvart i åtta hörde jag en bil svänga in på grusplanen. Två dörrar. Den ena var Jonas. Den andra var en man jag inte kände igen, men jag gissade att det var rösten från telefonen.
Jonas gick fram till ytterdörren. Han stack nyckeln i låset. Den rörde sig inte.
Jag öppnade innerdörren. Han såg mig genom glaset.
– Vad har du gjort? sa han.
Jag höll upp mappen.
– Du var gift. Åsa dog en Februarinatt. Du fick 3,2 miljoner. Jag har bytt lås. Jag har fört över min halva av sparkontot. 642 000 kronor. Din del finns kvar.
Han tryckte handflatan mot glaset.
– Öppna dörren.
Jag visade mobilskärmen. Överföringen låg kvar som en notis.
– Jag har redan gjort det.
Mannen bakom honom sa ingenting. Han bara stod där i regnet.
Jonas vred om nyckeln en gång till. Den gled inte.
Jag stängde innerdörren. I köket låg rosorna kvar i papplådan. Jag tog fram en sopsäck. Tre stjälkar med röd tråd gick i först. Resten följde efter.
Kaffet i kannan var kallt. Jag drack det ändå.
