Flickan lämnades utanför Karins hus medan hon var nere vid bryggan för att hämta näten.
När hon gick ut var verandan tom. Fyrtio minuter senare stod där en gammal trälåda täckt med en filt.
Inuti låg en sovande bebis.
Bredvid barnet fanns pengar och en lapp:
“Hon heter Elin. Ta hand om henne. Berätta inte för någon. Jag kommer tillbaka.”
Karin tänkte genast på Johanna, som arbetade på caféet i grannorten. I Björkudden hade alla hört ryktena om Johanna och Karins man Stefan.
Johanna hade blivit gravid och flyttat till sin syster i Göteborg.
Stefan arbetade sedan nio månader tillbaka vid en gruva i norra Sverige.
— Så hans barn blev mitt ansvar, viskade Karin.
Hon ville ringa socialtjänsten.
Men hennes äldste son Viktor stoppade henne.
— Elin stannar här.
— Vi kan inte gömma ett barn!
— Vi gömmer henne inte. Vi skyddar henne.
Viktor var tjugotvå och arbetade på en liten båtverkstad. Sedan pappan rest hade han skött huset och hjälpt sina yngre syskon.
Karin berättade för grannarna att barnet tillhörde en avlägsen släkting som blivit sjuk.
En pensionerad barnmorska undersökte Elin och sa att hon var frisk.
Viktor tog nästan helt över omsorgen. Han matade henne, bytte blöjor och bar henne i sele medan han arbetade.
Fem månader senare stannade en taxi vid grinden.
Ur bilen steg en ung kvinna i mörk jacka.
Karin kände igen henne.
Maja.
Hon hade bott hos sin mormor i Björkudden under gymnasiet och gått i samma klass som Viktor. De andra hade retat henne, men Viktor hade alltid försvarat henne.
— Hej, Karin.
— Har du kommit för att sälja din mormors stuga?
Maja skakade på huvudet och såg mot köksfönstret.
— Nej. Jag har kommit för att hämta Elin.
Maja tog emot barnet och började gråta.
— Förlåt mig. Jag lämnade dig inte för att jag inte älskade dig.
Elin tog tag i hennes halsduk och log.
Karin förde in Maja i köket.
Efter mormoderns död hade Maja flyttat till sin mamma i Stockholm. Mamman hade en ny partner som arbetade med en äldre fastighetsägare.
Fastighetsägaren började uppvakta Maja och erbjöd henne arbete.
Mamman tyckte att relationen var en trygg framtid.
Efter bröllopet blev mannen kontrollerande och våldsam.
Han tog Majas pengar, läste hennes meddelanden och hindrade henne från att träffa andra.
När hon blev gravid hotade han att ta barnet ifrån henne.
En barnmorska hjälpte Maja att kontakta en kvinnojour.
Mannen fick veta att barnet hade dött vid födseln. Maja fördes till ett skyddat boende, medan Elin transporterades till Björkudden.
— Jag visste att hon skulle vara säker hos dig. Viktor hade alltid skyddat mig.
Viktor frågade varför hon inte hade ringt.
— Du hade försökt rädda mig själv.
— Ja.
— Han var farlig. Jag kunde inte riskera ditt liv också.
Rättegången tog flera månader. Det fanns läkarintyg, inspelningar och vittnesmål från tidigare partners.
Mannen dömdes till fängelse.
— Domen vann laga kraft i går. Nu kan jag leva med Elin öppet.
Karin kände hur rädslan tog över.
Hon ville inte förlora flickan.
Viktor föreslog att Maja skulle bo hos dem tills Elin hade vant sig.
Maja stannade.
Viktor renoverade mormoderns stuga. Maja fick arbete på vårdcentralen.
Det som hade börjat som vänskap i gymnasiet blev kärlek.
Ett år senare gifte de sig vid sjön.
Elin satt i Karins knä under nästan hela ceremonin.
Stefan återvände från gruvan före bröllopet.
Han blev sårad när han fick veta att Karin trott att barnet var hans.
— Du litade alltså inte på mig.
— Du gav mig ingen anledning att göra det.
Stefan valde att stanna i Björkudden och arbeta på verkstaden med Viktor.
Det tog tid innan familjen accepterade honom igen.
Elin växte upp nära Karin och kallade henne farmor.
Hon fick senare veta hela historien, men hon upplevde aldrig att hon hade blivit övergiven.
Hon brukade säga:
— Min mamma gömde mig hos människor som redan älskade mig innan de visste vem jag var.