Det fanns en tid då jag trodde att Bosse skällde på katten för att han hatade honom.
Jag hade fel.
Vi bodde i ett gammalt hus i Malmö, i en marklägenhet med en liten stenlagd uteplats bakom ett högt plank. Där låg Bosse varje morgon med magen mot de varma plattorna.
Han var en boxer med vita tassar och ett ansikte som alltid såg förvånat ut.
När en äldre kvinna och hennes vuxna son flyttade in ovanför oss kom katten Morris med dem.
Morris var långhårig, grå och fullständigt medveten om sitt eget värde.
Han brukade sätta sig på balkongräcket klockan kvart över sju.
Bosse väntade nedanför.
Först trodde jag att katten råkade hamna där.
Sedan såg jag hur Morris gjorde.
Han väntade tills Bosse upptäckte honom.
Då sträckte han långsamt ut ett bakben.
Tvättade magen.
Vände ryggen till.
Ibland slog han med svansen mot räcket så att Bosse hoppade rakt upp.
Hela gården hörde hundens skall.
Jag bad grannarna hålla katten inne på morgnarna.
Sonen svarade:
— Katten är tyst. Det är er hund som stör.
Det blev en kylig sommar.
Vi hälsade inte i trapphuset.
De klagade på Bosse.
Jag klagade på att de skakade mattor över vår uteplats.
Men varje morgon fortsatte katten och hunden sitt märkliga samtal.
Sedan blev balkongen tom.
Bosse satt kvar under den.
Första dagen väntade han till lunch.
Andra dagen vägrade han följa med på promenad.
Tredje dagen lade han sin röda boll på marken och tittade upp.
Han skällde inte längre.
Han pep.
Jag gick upp.
Den äldre kvinnan öppnade. Hon såg trött ut.
Morris låg på en filt i vardagsrummet. Han hade slutat äta och orkade inte resa sig.
Sonen sa att de skulle avvakta.
— Katter blir friska av sig själva.
Jag tog katten till djursjukhuset.
Han hade problem med njurarna och behövde vätska, medicin och specialfoder.
När jag lämnade tillbaka honom sa kvinnan:
— Vi kan inte betala dig.
— Jag frågade inte efter pengar.
Under behandlingen stod Bosse vid balkongdörren varje morgon.
När Morris till slut visade sig igen blev hunden så glad att han slog omkull en kruka.
Katten satte sig på sin plats.
Bosse lade sig ner.
De bara såg på varandra.
Efter det blev deras möten stillsammare.
Morris brukade jama när Bosse var sen.
Bosse tog med sig en leksak och placerade den mitt på uteplatsen.
Ibland släppte katten ner något: en kork, ett snöre, en liten tygmus.
Bosse samlade allt i sin korg.
På hösten flyttade grannarna.
En vit flyttbil kom tidigt på morgonen.
Morris stod i transportburen i baksätet.
Bosse sprang längs planket när bilen körde iväg.
Sedan satte han sig vid grinden.
Varje dag klockan kvart över sju gick han ut och väntade.
Veckorna gick.
Bosse började äta sämre. Han sov med tygmusen mellan tassarna.
En eftermiddag kom den äldre kvinnan tillbaka ensam.
Hon stod utanför grinden med en papperspåse.
— Min son vet inte att jag är här.
I påsen låg Morris gamla halsband och en nyckel.
— De bor i ett hus utanför Trelleborg. Min son har tröttnat på katten. Han tänker lämna honom på ett katthem i morgon.
— Varför tar du honom inte?
Hon såg ner.
— Huset är min sons. Jag har inget att säga till om längre.
Bosse luktade på halsbandet och började dra i grinden.
Kvinnan räckte mig nyckeln.
— Den går till uthuset. Morris hålls där om nätterna.
Vi åkte samma kväll.
Huset låg avsides, omgivet av åkrar. Inga lampor var tända.
Jag använde nyckeln till uthuset.
Bosse pressade sig förbi mig.
Inifrån hördes ett skrapande ljud.
Sedan Morris välbekanta jamande.
Jag tände mobilen.
Katten satt i en gammal hundbur.
På väggen bakom buren hängde fotografier av flera andra katter, alla märkta med datum och summor.
Min man tog ett steg närmare.
— Det här är inget vanligt uthus.
Då tändes strålkastarna på gården.
En bildörr slog igen.
Sonens röst hördes utanför:
— Vem är där inne?
Jag ringde polisen medan min man ställde sig framför dörren.
Sonen försökte låsa oss inne utifrån.
Bosse började skälla så våldsamt att grannarna på gården intill tände sina lampor.
— Jag har ringt polisen! ropade jag.
— Ni gör intrång!
— Och du håller djur i burar.
Han svarade inte.
När polisen kom visade han papper som skulle bevisa att katterna tillhörde honom.
Men flera av fotografierna föreställde djur som hade anmälts försvunna i Skåne.
Han hade under en längre tid hämtat katter som hittats utan tillsyn, tagit bort deras halsband och sålt dem vidare.
De som inte kunde säljas hölls i uthuset eller lämnades på olika katthem.
Morris hade ännu inte sålts eftersom han behövde njurfoder och medicin.
— Han kostar mer än han ger, sa sonen.
Den äldre kvinnan började gråta när hon hörde det.
Morris och tre andra katter omhändertogs samma kväll.
Två kunde återförenas med sina familjer.
Den tredje flyttade till ett jourhem.
Morris kom till oss.
Rent juridiskt tog det några veckor innan allt var klart. Hans tidigare ägare skrev under överlåtelsen efter att socialtjänsten hjälpt henne att flytta till ett eget boende.
Bosse kunde knappt tro att katten nu fanns på samma våning.
De första dagarna följde han Morris från rum till rum.
Katten blev irriterad och slog honom lätt över nosen.
Bosse såg lycklig ut ändå.
På morgnarna gick de ut tillsammans.
Morris satt på muren.
Bosse låg nedanför.
Av gammal vana tittade katten upp mot den tomma balkongen, men sedan vände han sig mot hunden.
Sonen dömdes senare för djurplågeri och olovligt förfogande. Flera familjer fick tillbaka sina djur tack vare fotografierna i uthuset.
Den äldre kvinnan kom och hälsade på Morris varje vecka.
Hon brukade sitta på uteplatsen medan katten låg i hennes knä och Bosse vilade vid hennes fötter.
— Jag borde ha stoppat honom tidigare, sa hon en gång.
— Du stoppade honom till slut.
— Det var ni som gjorde det.
Jag såg på nyckeln hon fortfarande bar i handen.
— Nej. Du gav oss vägen in.
Morris levde länge efter det.
Han fortsatte att väcka Bosse klockan kvart över sju, även på vintern när uteplatsen var täckt av snö.
Och Bosse slutade aldrig vänta på honom.
Skillnaden var bara att han inte längre behövde titta upp.