Jag satt kvar i sängen med täcket upp till halsen och hörde regnet slå mot fönsterblecket. Klockan var sju på morgonen och jag hade inte sovit. Inte för att det var något särskilt med dagen — det var en vanlig tisdag i oktober. Men jag visste vad jag skulle göra, och händerna kändes som om de inte riktigt var mina.
Kaffet rann igenom bryggaren medan jag stod vid diskbänken och stirrade på en fläck på tapeten som jag borde ha målat över för flera år sedan. Radion pratade om väder och jag stängde av den. Regnet ville inte sluta och då var det ändå bäst att inte höra prognosen.
Telefonen vibrerade mot bänken. Det var min syster.
— Du kan inte ta en hund som är nio år. Du vet vad veterinärerna kostar. Dessutom bor du ensam.
Jag svarade inte. Jag bredde en smörgås, tog en tugga och lade resten i en plastpåse. I hallen tog jag på mig den tjocka jackan och stoppade mobilen i fickan.
Bussen stannade vid hållplatsen utanför mitt hus. Chauffören nickade inte när jag klev på, bara mumlade något om att kortet måste hållas mot läsaren två gånger. Jag satte mig längst bak, där det luktade blöt ull och tuggummi, och såg husen glida förbi. Uppsala i oktober är grått, inte sorgligt, bara avskalat. Som om staden visar vad den egentligen är: en plats där man går till jobbet och hem igen.
Hundstallet låg i utkanten av industriområdet. En låg byggnad med gröna dörrar och en skylt som hängde lite snett. Innanför dörren slog värmen och lukten av klor emot mig. Någonstans längre in skällde en hund, och jag hörde klorna mot betonggolvet.
Ulla, som drev stället, kom ut ur personalrummet med en mugg kaffe i handen. Hon såg på mig över kanten på muggen.
— Du är säker på det här? Vi har en blandrasvalp där borta, fyra månader, rädd om dig redan innan han träffat dig.
— Var är han? frågade jag.
Hon suckade, ställde muggen på disken och pekade med tummen mot den bortersta raden av burar.
Han låg i ett hörn av buren, på en tunn filt som såg ut att ha varit blå en gång. Tysk schäfer, stora tassar, öron som stod rakt ut som två trasiga antenner. Pälsen var gles över ryggen och ljus runt nosen. Han tittade inte upp när jag satte mig på huk utanför gallret.
— Han heter Juro, sa Ulla bakom mig. Kom in för åtta månader sedan. Ägaren dog. Ingen har frågat efter honom.
Jag sade ingenting. Jag bara satt där på det kalla golvet och lät honom vänja sig vid min närvaro. Efter en lång stund reste han sig, stelt, som om lederna inte ville räta ut sig, och kom fram till gallret. Han lade nosen mot mina fingrar och andades ut. Varmt, som om något i honom fortfarande fungerade precis som det skulle.
Pappersarbetet tog tjugo minuter. Ulla fyllde i blanketter med en kulspetspenna som bara fungerade varannan gång. Hon skakade på huvudet åt mig.
— Det blir en del utgifter. Höfterna är dåliga. Värktabletter. Specialfoder.
— Jag vet.
— Vet du verkligen det?
Jag skrev under längst ner på sidan och sköt pappret över disken.
Utanför stod bilen. Jag hade lånat grannens Volvo V70 eftersom min egen stod på verkstad. Jag öppnade baksätet och Juro klev in, inte med den där försiktigheten som hundar har i nya bilar, utan som om han var trött på att vänta. Han lade sig ner på den gamla filten jag hade tagit med. Jag stängde dörren, satte mig bakom ratten och vred om nyckeln.
Och då hände det.
När jag svängde ut på vägen hörde jag ett ljud som inte var ett skall eller en gnäll. Jag vände mig om. Juro låg på filten och tårarna rann från ögonen ner i den grå pälsen. Inte en droppe eller två — det var som om något hade spruckit inuti honom och nu fick det komma ut.
Jag kunde inte köra. Jag stannade vid en busshållplats, satte på varningsblinkers och klev ur bilen. Öppnade dörren till baksätet och satte mig bredvid honom. Han skakade inte. Han bara låg där med huvudet mot min lårmuskel och lät tårarna blöta ner mina byxor.
Jag tänkte på de där åtta månaderna. Betongväggar, nattskift med främmande hundar som skällde, och varje dag samma sak: någon kom för att titta på djuren, gick förbi den gamla schäfern och stannade vid valparna. De söta. De lätta. De som man kunde forma själv. Juro låg kvar i buren och blev äldre. Man slutar inte räkna dagarna efter ett tag, men kroppen minns.
Vi satt där i kanske tio minuter. En äldre man med en cykel gick förbi och tittade åt andra hållet. Regnet hamrade på plåttaket. Jag strök Juro över öronen, inte för att trösta, utan för att hålla honom kvar i nuet. Här var han. Inte i en bur. Inte bakom galler.
När jag kom hem öppnade jag ytterdörren och lät honom gå in först. Han stod i hallen och vädrade länge. Sen gick han långsamt genom vardagsrummet, nosen mot golvet, och stannade framför soffan. Jag pekade på den. Han höjde huvudet, såg på mig, och klev upp. Det lät som en gammal människa som lägger sig i sängen efter en lång dag.
Jag visste redan då att det inte skulle stanna vid en hund.
Två veckor senare stod jag på samma ställe igen. Ulla var i färd med att fylla på vatten i en av burarna när hon hörde klockan på dörren. Hon rätade på ryggen och fick syn på mig.
— Är det något fel?
— Nej.
Jag lade en mapp på disken. En tunn plastmapp som jag köpt på bokhandeln för tolv kronor.
Ulla öppnade den. Där låg ett ifyllt avtal om utfodring — inte adoption, utan sponsring. Födosäckar, veterinärbesök, täcken — allt betalt för en annan hund i tolv månader. Längst ned stod summan: 36 000 kronor.
— Vad är det här?
— Jag vill teckna mig som fadder för Sigge. Labrador, elva år. Han har suttit här nästan lika länge som Juro.
Ulla tittade på mig. Hon höll i pappret med båda händerna, som om bläcket kunde försvinna om hon inte läste det en gång till.
— Det är mycket pengar.
— Det är mina pengar. Jag har inga barn. Ingen man. Bara två hundar som ingen annan ville ha.
Jag tog fram mitt bankkort ur plånboken. Ulla stirrade på kortet, på mappen, på mig. Sedan tryckte hon fram betalningsterminalen över disken. Jag slog in koden. Terminalen pep. Kvittot rullade ut och jag lade det i mappen bredvid avtalet.
— Var är Sigge? frågade jag.
Ulla pekade mot en bur längre bort. En gul labrador med grå mule låg på sidan och sov. Jag gick dit, öppnade grinden och satte mig bredvid honom. Han vaknade och höjde svansen ett enda slag innan han lade den platt igen. Men han reste sig. Och han följde mig ut i bilen.
När jag körde därifrån såg jag i backspegeln att Ulla stod kvar innanför dörren med kvittot i handen. Hon höll det på samma sätt som folk håller i en papperslapp de inte vet var de ska göra av.
Jag körde hem. Juro väntade i hallen. Han vädrade på nykomlingen, och Sigge stod så stilla att det var som om han bad om lov att få stanna.
Jag stängde ytterdörren, låste den och tog av mig skorna. Utanför regnade det fortfarande. I hallen stod två gamla hundar och tittade på mig.
— Kom, sade jag. Mat.
Och jag gick in i köket, öppnade kylskåpet och tog fram två skålar.
