Att övernatta på en veterinärklinik är lite som att bo i ett kollektiv med väldigt märkliga grannar.
Man får höra: “Det blir ett lugnt nattpass.” I verkligheten får en katt existentiell ångest klockan två, en annan försöker äta bandage, och en tredje välter kattlådan och tittar på dig som om du personligen förstört hans liv.
Den natten var vi bara två kvar på kliniken: jag och kattavdelningen.
Assistenten hade blivit sjuk, det fanns ingen ersättare, och patienterna kontrollerar inte sina dropp själva. Så rollen som ansvarig vuxen föll på mig, även om jag runt klockan ett inte kände mig särskilt vuxen längre.
En klinik på natten är en helt annan värld.
På dagen är det ljud överallt: dörrar, reception, människor som frågar saker, barn som klappar valpar, någon som undrar om man verkligen är veterinär eftersom man ser för ung ut. På natten finns bara dämpat ljus, en tom korridor, lukten av desinfektion och en kaffeautomat som brummar som ett gammalt kylskåp.
På avdelningen fanns sex katter. Var och en med sin egen personlighet och diagnos.
Sköldpaddsfärgade Markis var nyopererad och såg på oss som om hon hade kommit till ett spa men fått usel service.
Den röda katten Roffe var inlagd för urinvägsproblem, men tog livet enkelt: äta, sova, vakna och skrika efter uppmärksamhet.
Svarta kattungen Porsche hade hittats vid en parkering och hade så mycket energi att han borde ha varit en motor.
De tre andra var lugna hemmakatter med mjuka kragar och journaler där det stod: “ägaren är mycket orolig”. Det finns en regel: ju mer orolig ägaren är, desto mer filosofisk är katten.
Vid elva gick jag ronden. Jag kontrollerade dropp, bytte underlägg, lyssnade på några förolämpade jamanden, gjorde kaffe och satte mig vid nattposten.
Vid ett sov Roffe och rörde tassarna, som om han äntligen fångade den röda laserpunkten i drömmen. Markis stirrade på mig som om hon väntade på champagne. Porsche slogs med vattenskålen.
Vid halv två satt jag i personalrummet med datorn. Jag försökte svara på meddelanden, men hjärnan gick redan på låg batterinivå.
Tystnaden var tjock.
Och exakt klockan två bröts den.
Inte av ett ljud.
Av en blick.
Jag lyfte blicken mot kameramonitorn från kattavdelningen och stelnade.
Alla sex katter, som nyss varit upptagna med sina viktiga kattgöromål, frös samtidigt.
Sedan vände de huvudena åt exakt samma håll.
Inte mot dörren. Inte mot matskålarna. Inte mot mig.
De stirrade mot hörnet av rummet, där det satt ett fyrkantigt ventilationsgaller på väggen. Bakom det skulle det bara finnas en vägg, och bakom den, enligt ritningen, ett litet grannkontor som hade stått stängt i flera månader.
Sedan reste sig Markis långsamt och fräste mot ventilationsgallret.
Och i samma ögonblick hördes en svag knackning bakom det, som om någon rörde vid väggen från andra sidan.
Jag satt stilla och försökte hitta en rimlig förklaring. Rör. Drag. Ett gammalt hus.
Sedan hördes det igen.
Ett kort metalliskt skrap.
Jag gick in på avdelningen. Katterna hade inte slappnat av. Roffe var tyst. Porsche låg längst bak i sin bur. Markis stod spänd framför gallret.
— Är det någon där? frågade jag.
Inget svar.
Bara ett dämpat ljud.
Jag ringde polisen.
— Ni hör ljud från ett stängt kontor? frågade operatören.
— Ja. Från väggen eller ventilationen.
— Har ni sett någon?
Jag tittade på katterna.
— Nej. Men de har.
Det blev tyst i luren.
— Katterna?
— Sex katter. Alla samtidigt. Det låter konstigt, men det är inte normalt.
Polisen kom snabbt. Först såg de ut som om de väntade sig ett trasigt rör och en trött veterinär. Men när en av dem gick fram mot gallret fräste Markis igen.
Och bakom väggen hördes en låg röst:
— Stilla…
Då försvann all tvekan.
Dörren till grannkontoret var låst, men låset var skadat. Inifrån blockerades den delvis av ett skåp. När poliserna kom in hittade de en man i mörk jacka vid en teknisk lucka.
Han hade handskar, ficklampa, skruvmejslar och en väska med verktyg.
Han hade tagit sig in genom ett litet fönster från gården. Planen var att komma genom teknikgången in till kliniken. Han trodde nog att byggnaden var tom på natten.
Han hade inte räknat med katterna.
När han fördes ut satt Markis rak i ryggen och såg ut som om hon personligen hade lett insatsen. Roffe började omedelbart jama efter mat. Porsche vågade sig fram igen.
En polis nickade mot Markis.
— Bra bevakning.
— Den bästa, sa jag. — Hon tar betalt i paté.
Jag sov inte mer den natten. På morgonen såg ventilationsgallret helt vanligt ut. Vitt, fyrkantigt och ofarligt.
Men jag visste bättre.
Sedan dess ler jag inte längre när någon säger: “Min katt känner något.”
Kanske ser katter inte spöken.
Kanske hör de bara världen före oss.
Och ibland är det mer än nog.