Han höll precis på att fästa silverhårspännet i sin uppsatta nacke när strömmen gick. Orkestern tystnade tvärt, fiolen dog ut som om någon lagt en hand över strängarna. Havsrestaurang Sirenen, som låg på klipporna strax utanför Skärhamn, försjönk i ett tungt, vått mörker. Genom panoramafönstren syntes bara månen som ett svagt blekt streck över Skagerrak.
Elin frös till. Den tunga linneduken prasslade när hon instinktivt grep efter Oskars arm. Hennes fingrar slöt sig kring tom luft.
— Oskar?
Inget svar. Runt omkring henne hördes förvirrat mummel, skratt som storknade, någon som ropade efter stearinljus. Hennes mamma, Agneta, stötte emot henne i mörkret och trevade efter hennes hand.
— Vad är det som händer? Är det någon sorts skämt?
Elin lyssnade efter Oskars välbekanta, lugnande stämma. Istället uppfattade hon ljudet av snabba steg över trädäcket som ledde ner mot stranden. Tunga, bestämda steg.
— Oskar! – ropade hon igen, högre nu.
Någon tände ett ljus i köket. I det fladdrande skenet såg hon precis hur en lång gestalt i den ljusa bröllopskostymen försvann ut genom glasdörren. Det var Oskar. Utan ett ord.
Då slog reservkraften på med ett dovt surrande. Ljuskronorna tändes på nytt, gästerna kisade mot ljuset, och musiken började spela en avbruten melodi. Elin stod kvar, med en känsla av att golvet under henne hade förvandlats till sand.
Hon hade träffat Oskar för fyra år sedan på ett fik i Göteborg. Han var mariningenjör, byggd av salt och vind, med händerna fulla av ritningar och en outgrundlig kärlek till gamla fyrtorn. Den kärleken hade han ärvt av sin morfar, Arvid – en senig gubbe som bott ensam på Stora Klippans fyr sedan järnridåns tid.
Arvid var en fåordig man. Han satt längst in vid hörnbordet under vigselmiddagen, klädd i en sliten blazer, med blicken fäst vid havet utanför. Han hade knappt rört sin sill och druckit bara vatten. Elin hade lagt märke till att hans händer skakade lätt när han höll i glaset och att han flera gånger hade kastat snabba blickar mot elskåpet intill köksingången.
När lamporna slocknade var det som att någon tryckte på en knapp. Arvid reste sig stelt, stötte till bordet så att besticken klirrade, och gick mot dörren. Elin hann se hur Oskar fångade hans axel, men Arvid slet sig loss och försvann nerför trappan. Oskar stod kvar i någon sekund, såg sig om – och sedan följde han efter.
Nu såg Elin att stolen där Arvid suttit var tom.
— Mamma, vart tog morfar Arvid vägen?
Agneta vände sig om, hennes leende stelnade.
— Han var ju här nyss… Kanske gick han på toaletten?
Elin kände hur en iskall kåre drog genom ryggen. Inte bara Oskar – Arvid var också borta. Hon lutade sig fram mot fönstret. Ute på parkeringen lyste gatlyktorna som vanligt. Hon knackade på sin kusin Eriks axel.
— Är det bara restaurangen som är strömlös?
Erik tittade upp från sin mobil.
— Ja, någon sorts överbelastning i köket tror jag. Resten av Skärhamn verkar ha ljus.
En tillfällighet, tänkte Elin. Men Arvid hade reagerat som om hela världen slocknat.
Hon såg Oskars mobiltelefon ligga kvar på bordet bredvid desserttallriken. Han hade gått utan den. Frivilligt?
Gästerna började viska. Någon skämtade om att brudgummen fått kalla fötter. Elins bästa vän, Johanna, kom fram och lade en hand på hennes axel.
— Elin, vad är det? Vart gick Oskar?
— Jag vet inte. Men han gick mot stranden.
Elin reste sig, slet av sig brudslöjan och slängde den på stolen. Den vita klänningen, som hennes mormor sytt med spets från Bryssel, kändes plötsligt som en tvångströja. Hon gick mot dörren, ut på verandan. Nedanför klippan låg bryggan där Oskars bil stod parkerad – en gammal Volvo 240. Nycklarna hängde kvar i tändningslåset, som alltid. Elin slet upp dörren och gled ner bakom ratten. Johanna kom utspringande.
— Jag följer med!
— Nej, stanna här. Larma polisen om vi inte är tillbaka om en timme. Säg till mamma… säg att jag måste kolla fyren.
— Fyren? Varför det?
— För att Arvid bor där. Och Oskar skulle aldrig lämna honom i sticket.
Volvon skramlade igång. Elin rattade ut på den smala grusvägen som slingrade sig ut mot udden. Stora Klippans fyr reste sig framför henne i strålkastarljuset – en hög, smal fyr av gjuten betong, randig i rött och vitt. Den hade varit släckt i över tjugo år. Arvid bodde kvar som ett spöke från en annan tid.
Vid foten av fyren stod Arvids gamla Saab. Bredvid den Oskars bil. När Elin parkerade såg hon att fyrens tunga trädörr stod på glänt. Hon sprang ut, klackarna sjönk ner i fuktigt gräs, och stötte upp porten.
Där inne luktade det järn, salt och bränt stearin. En vindlande trappa av stålgaller ledde upp i mörkret. Elin tvekade bara en sekund. Sedan kavlade hon upp klänningen till knäna och började klättra.
Rösterna ekade ner – Oskars, mörk och entonig, och Arvids gällare, sprucknare. Hon kunde inte urskilja orden, men tonen var så förtvivlad att hon stannade till och höll andan.
När hon nådde lanterninen, fyrens glasöga, lutade hon sig flämtande mot dörrkarmen. Arvid satt hopkrupen på en omkullvält pall, med ansiktet i händerna. Oskar stod böjd över honom, handen mot hans axel. Månljuset silade in genom de höga fönstren och ritade blå strimmor över cementgolvet.
— Elin… – Oskar tittade upp. – Bra att du kom. Det här rör dig också.
— Vad är det som pågår? Varför sprang ni från mitt bröllop? Morfar?
Arvid lyfte långsamt på huvudet. Ögonen, grå som Skagerrak i november, var rödkantade. Han drog ett väsande andetag.
— Jag förtjänade inte att sitta där inne. Jag borde legat här uppe i stället. Men din man… han stoppade mig.
Elin grep tag i trappräcket. Hennes knogar vitnade.
Oskar drog handen över ansiktet. Han såg tio år äldre ut än för en timme sedan.
— Morfar Arvid måste berätta något för dig. Jag hittade hans dagbok i morse, i stugan här nere. Jag letade efter gamla sjökort till ett projekt. Den låg i en blecklåda under sängen. Jag läste bara några sidor, men… jag fattade direkt. Jag tänkte prata med honom efter middagen, när gästerna gått. Sedan slocknade ljuset och han bara… försvann.
Arvid rätade på ryggen, händerna knäppta så hårt runt pallbenet att lederna knakade. Sedan började han tala, först hackigt, sedan allt mer sammanhängande. Utanför slog vågorna mot klipporna med dova suckar.
— Jag var fyrvaktare här sedan sjuttiotalet. Din mamma var liten, din morbror Ola skulle precis börja på Chalmers. Vi hade inga pengar. Ingenting. Då dök en man upp, Karl-Johan Fors – han drev en fiskexportfirma men sysslade med annat under bordet. Han erbjöd mig sextio tusen kronor för att släcka fyren tre nätter. Tre jävla nätter. Jag sa nej. Men sedan… fick vi veta att Ola behövde en operation i Lund. Annars skulle han inte överleva. Så jag gjorde det.
Han tystnade, stirrade ut genom det smutsiga glaset.
— Den tredje natten var det tät dimma, så tjock att man inte såg fotsulorna. En kusttanker, Alida, sextio meter med gammal radar som gett upp kvällen före, var på väg in mot Tjörnsidan. Utan fyren… körde de rakt på grundet. Sju man. Alla drunknade. Utredningen skyllde på kaptenen, han var död och kunde inte försvara sig. Jag teg. Jag har tigit sedan dess.
Elin kände hur rummet gungade. Hon satte sig ner på huk, lutade ryggen mot den kalla väggen. Hennes egen morfar – en man som bar på sju människors liv. Och Oskar visste.
Hon tittade på Oskar. Han mötte hennes blick utan att vika undan, men käkmusklerna arbetade.
— Jag kunde inte låta honom hoppa, sa han nästan viskande. – När strömmen gick såg jag hur han flög upp och rusade mot dörren. Jag visste vart han var på väg.
I samma stund hördes bilmotorer utanför. Blått ljus pulserade mot fönsterglaset. Polisen. Johanna hade larmat, och med dem kom Elins föräldrar, Agneta och Henrik, som störtat från restaurangen.
De samlades vid fyrens fot. Fukten från gräset trängde igenom skorna. En kommissarie Sundström, en gråhårig man med trötta ögon och en tummad anteckningsbok, lyssnade utan att avbryta medan Arvid upprepade allt. Sedan nickade han mot Arvid.
— Du måste följa med till Uddevalla. Det här blir en förundersökning.
— Jag följer med, sa Oskar och la armen om morfaderns axlar.
— Vi följer med, tillade Elin.
På polishuset satt de i ett väntrum med gröna galonstolar, kladdiga armstöd och en myntkaffeautomat som spottade ut brunt vatten i en pappmugg. Klockan på väggen visade 03:47. Elin torkade av brudklänningens fäll med en pappersservett, Oskar satt med händerna knäppta och stirrade på sina skor. Arvid fördes in i ett förhörsrum. Då och då hördes en duns från korridoren, någon som tappade en pärm.
Framåt gryningen kom Sundström tillbaka och satte sig mittemot dem.
— Han har erkänt. Med tanke på tiden som gått och hans ålder blir det troligtvis häktning i väntan på åtal – men ni förstår att det rör sig om ett allvarligt brott. Vållande till annans död, grovt.
Oskar tog emot informationen med stel rygg. Elin såg hur hans hand kramade hennes. Hans fingrar var kalla som is.
När de till sist lämnade stationen hade regnet börjat dugga. De körde tillbaka till Sirenen i tystnad. Volvons vindrutetorkare svischade fram och tillbaka. Restaurangen var mörk och tom, bara Johanna och Agnetas kappa låg kvar över en stolsrygg. Elin och Oskar gick inte in. De stannade på parkeringen, lutade sig mot motorhuven och såg hur en tunn strimma grått ljus kröp upp över Skagerrak.
Oskar drog av sig kavajen och hängde den över Elins axlar. Själv stod han i skrynklig skjorta och slipsknuten fortfarande i perfekt ordning. Han sa ingenting. Men när Elin tog hans hand igen, tryckte han tillbaka – hårt, som för att förankra sig.
