Regnet hängde över Haga som en blöt filt. Annika stod bakom disken i sitt lilla konditori och vände på skylten: Stängt. Klockan var tjugo över sex, och gatan utanför låg i mörker förutom gatlyktornas gula sken. Hon hade redan vikt servetter till nästa dag och räknat kassan två gånger. I skyltfönstret låg tre kanelbullar kvar, lite torra i kanterna.
Utanför, under lampan vid spårvagnshållplatsen, stod en flicka. Hon kunde inte vara mer än tretton, fjorton. Hon hade en tunn jacka som såg ut som den tillhört någon annan, ärmarna slutade en bit ovanför handlederna. Hon tittade inte in i konditoriet, inte rakt på, men Annika såg hur hon vägde på fötterna, som om hon frös.
Annika tog en papperspåse, la i bullarna och ett halvt limpa som var kvar från förmiddagen. Hon gick ut.
"Hörru," sa hon. "Jag stänger nu. Vill du ha det här? Annars slänger jag det."
Flickan vände sig om. Hon sa inget först. Annika såg att skorna var genomblöta, tyget på ena tån hade spruckit.
"Är det säkert?" frågade flickan.
"Ja. Det är bara det som blev över."
Flickan tog påsen. "Tack."
Annika öppnade dörren igen. "Vänta. Vill du ha en nu? Jag kan värma en åt dig."
Flickan skakade på huvudet. "Nej, jag tar med hem."
"Som du vill." Annika klev in, låste dörren, hängde förklädet på kroken. När hon tittade ut genom glaset igen var flickan borta.
Annika borde ha gått mot sin lägenhet på Södra Vägen. Istället tog hon samma riktning som flickan. Hon sa till sig själv att hon behövde röra på sig, att hon inte kunde somna så tidigt ändå. Hon gick förbi den stängda pizzerian, förbi den lilla blomsterbutiken med de tomma hinkarna utanför. Hon såg flickans rygg en bit fram, hur hon kramade påsen mot bröstet.
Flickan svängde in på en tvärgata, ner mot Masthuggstorget. Annika höll avståndet. Hon kände sig dum. En vuxen kvinna som följer efter en ung flicka på kvällen. Men något i hur flickan hade sagt "jag tar med hem" fick henne att fortsätta.
Flickan gick in i en port på en bakgata. Annika stannade vid ett staket. Hon kunde vända nu. Istället öppnade hon porten, försiktigt, och klev in i trapphuset. Det luktade blöt ull och cigarettrök. I en korg på första trappsteget låg en nalle med ett öra borta. Lampan i taket blinkade till och dog, kom tillbaka.
Hon hörde röster ovanifrån. En äldre kvinnas heshet.
"Fick du något, Lina?"
"Ja, det blev lite bullar och bröd."
"Vad snällt av henne."
"Vill du ha en nu, mormor?"
Annika stod i trappan, två steg ner från avsatsen. Dörren där uppe stod på glänt. Ljuset från en svag lampa föll ut över tröskeln.
Hon hörde barnskratt. Ett litet barn som kvittrade något om kanel.
"Ät du också, Lina," sa den äldre kvinnan.
"Jag åt redan."
Annika höll andan. Hon visste att det inte var sant. Hon hade erbjudit flickan en bulle på plats, flickan hade sagt nej. Hon hade inte ätit något. Hon stod i trapphuset och ljög för sin familj, för att bullarna skulle räcka till de andra.
Annika tryckte ryggen mot väggen. Hon höll knytnäven mot munnen och lät bli att röra sig.
Flickan fortsatte prata. "Jag la bullarna i brödburken. Ta en, mormor."
"Du skulle ha en i skolan imorgon."
"Jag tar med en bit bröd."
Annika stod kvar tills hon hörde att dörren sköts igen. Sedan gick hon ner, ut i regnet som nu hade övergått i duggregn.
Hon gick till den lilla närbutiken på Linnégatan. Hon tog en korg. Mjölk, ägg, ost, en burk jordgubbssylt, två paket frukt, ett nytt bröd, en påse kanelbullar från butikens eget bageri. Hon plockade på sig en chokladkaka och tänkte på barnen som kvittrat om kanel. Hon betalade med kort. Kortet sa 437 kronor.
Hon gick tillbaka till porten. Där uppe lyste det fortfarande svagt bakom gardinen. Annika ställde påsen utanför dörren, la ett kuvert ovanpå. Inuti kuvertet låg en femhundring och en lapp. Hon skrev bara: "Till er."
Hon knackade tre gånger, snabbt, och gick ner till avsatsen under. Hon tryckte sig mot väggen och andades genom näsan.
Ovanför öppnades dörren. Annika hörde flickans röst, svag.
"Hallå?"
Sedan ett litet utrop, kanske när hon såg påsen. Annika vågade inte titta upp.
"Tack," sa flickan, rakt ut i den tomma trappan. Ingen svarade. Dörren stängdes med en mjuk klick.
Annika gick ner, ut i duggregnet. Regnet hade nästan slutat. Hon gick förbi sitt konditori. Fönstret gapade tomt. Hon tog fram nyckeln, låste upp dörren, klev in. Utan att tända belysningen gick hon till disken, fann en papperslapp och en penna. Hon skrev: "Baka 40 bullar extra imorgon." Hon satte lappen under kassaapparaten.
Hemma i lägenheten på Södra Vägen hängde hon jackan på kroken och ställde skorna på tidningen i hallen, där de alltid stod och torkade. Hon fyllde vattenkokaren, satte på den, tog fram en kopp. Medan vattnet kokade stod hon vid fönstret och såg regnet driva förbi gatlyktan på andra sidan gatan. Vattenkokaren klickade av. Hon hällde upp teet, satte sig vid köksbordet och drack det medan det fortfarande var för varmt, en klunk i taget, tills koppen var tom.
