Jag kom hem en timme tidigare den där tisdagen. Föreläsningen på Carolina Rediviva blev inställd, så jag tog buss nummer fyra tillbaka till Fålhagen. Regnet hade precis börjat, och asfalten luktade våt lera. Jag gick upp för trapporna, stack nyckeln i låset, och då hörde jag Magnus röst från köket.
– Nej, ikväll går inte, hon är hemma.
Jag frös. Handen stannade på vredet. Rösten var hans, men inte den jag kände. Den var mjuk på ett sätt som jag inte hört på flera år. Som när han brukade läsa godnattsagor för Theodor, fast annorlunda. Mer privat.
Jag stod kvar i hallen med skorna på. Min axelväska gled ner mot armbågen, men jag höll den hårt, som om något inuti kunde spricka. På golvet låg posten – ett reklamblad från Ica, en elräkning. Hans skor stod slarvigt slängda vid dörrmattan. Leriga, trots att han sagt att han suttit på kontoret hela dagen.
– Ja, jag längtar också, fortsatte han.
Hans skratt. Skrattet han inte haft hemma sedan Theodor flyttade till Göteborg.
Jag backade ut genom dörren. Stängde den utan ett ljud. I trapphuset luktade det blöt ull och någon annans middag. Hos grannen skällde hunden till, men tystnade direkt. Jag gick ner för trapporna, ut i regnet, och blev stående under ett litet tak utanför porten. Bussen körde förbi. Jag satte mig inte på den.
Jag gick till jobbet i stället. Satt i personalrummet på biblioteket och drack kallt kaffe ur automaten. Kollegan Anneli frågade om jag glömt något. Jag sa nej. Jag sa inget om vad jag hört.
De följande veckorna gick jag som i ett tjockt glas. Jag lagade middag. Jag frågade hur hans dag varit. Jag vattnade blommorna. Men hela tiden såg jag på honom med nya ögon. Han bar alltid med sig telefonen, till och med till toaletten. När det ringde gick han ut i sovrummet eller ut på balkongen. När jag kom in i köket en kväll medan han pratade, la han på direkt.
– Det var jobbet, sa han.
Jag nickade inte. Jag tittade bara på hans händer. Han höll telefonen så hårt att knogarna vitnade.
En söndagmorgon skulle jag hämta ett par handskar ur hans bil. Där låg ett kvitto under passagerarsätet. Clarion Hotel Gillet. Datum: tisdagen för tre veckor sedan. Summa: 2 150 kronor. Middag för två. Jag läste det tre gånger. Sedan stoppade jag det i min jackficka och gick in igen.
Jag ringde Karin samma kväll. Vi träffades på Ofvandahls, det gamla kaféet vid ån. Jag tog en kanelbulle och svart kaffe. Hon tog te med honung. Utanför föll löven från träden och fastnade på fönsterblecket.
– Jag tror han träffar någon, sa jag.
Karin la ifrån sig skeden. Hon frågade inte vem eller hur länge. Hon sa bara:
– Vad tänker du göra?
– Jag vet inte.
Och det var sant. Jag visste inte. Men jag kände att något inuti höll på att stelna.
Två veckor senare satt vi i köket, Magnus och jag. Det var kväll, diskmaskinen brummade. Jag la kvittot på bordet mellan oss.
– Vad är det här?
Han tittade på papperet. Sedan på mig. Han försökte le, men mungiporna nådde inte ögonen.
– Jag var på konferens. Middag med en kollega.
– Sofia heter hon väl?
Han blev grå i ansiktet. Han reste sig, men satte sig igen.
– Det betyder ingenting, Elin. Det är bara… jag vet inte vad det är.
Jag såg på honom. Jag såg en främling med min mans ansikte.
– Jag har pratat med en jurist idag, sa jag. Jag har undertecknat ansökan om skilsmässa.
Hans mun öppnades och stängdes. Han tog kvittot och rev det i två delar. Sedan i fyra.
– Du kan inte bara bestämma det, sa han. Vi har huset, bilen, kontot.
Jag tog fram min telefon. Öppnade bankappen. Vred skärmen mot honom.
– Jag har fört över min del i eftermiddags. 520 000 kronor. Kontot är tömt. Mitt är på ett eget konto.
Han stirrade på siffrorna. Jag såg att han försökte räkna i huvudet, hur mycket som fanns kvar.
– Jag har också bytt lås på ytterdörren, sa jag. Du kan hämta dina saker på lördag, när jag är hemma.
Han flög upp ur stolen, knuffade till bordet. Kaffekoppen välte och spred en brun fläck över den vita duken.
– Du är inte klok, Elin! Tror du att du kan kasta ut mig?
Jag reste mig. Tog min jacka från stolen. Gick mot hallen.
– Låset sitter på dörren. Nyckeln du har i fickan passar inte längre.
Han följde efter. Jag hörde hans steg bakom mig, men jag vände mig inte om. Jag öppnade dörren med den nya nyckeln, gick ut, och drog igen den. Sedan hörde jag hur han tryckte ner handtaget från insidan. Det gick inte. Ett hårt ryck. Ingenting.
Jag gick ner för trapporna. Regnet hade slutat. Luften var klar och kall. Jag satte mig i bilen och körde hem till Karin.
Vi bodde hos henne i tre månader. Theodor kom hem en helg och satt i Karins soffa med armarna om mig utan att säga något. Skilsmässan gick igenom i tingsrätten. Jag hyrde en tvåa på Kungsgatan, nära biblioteket. Jag tog ingen bil, för den skrev jag över på Magnus. Jag ville inte ha något som luktade av honom.
Karin frågade om jag var ledsen. Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag kände mig inte ledsen. Inte arg heller. Bara tom, som ett rum där möbler just burits ut.
Ett halvår senare, när jag packade upp de sista lådorna från huset, hittade jag en mapp med Magnus gamla papper. Bland elavtal och försäkringsbrev låg en bankutskrift från förra året. Där fanns en rad varje månad: 7 500 kronor till ett kontonummer i Stockholm. Hyra för en lägenhet i Vasastan. I mottagarfältet stod S. Bergström.
Jag satt på golvet med papperet i handen. Det förklarade en del saker. Varför han aldrig hade pengar till nya vinterdäck. Varför han sa att lönen inte räckte.
Jag skannade utskriften och mejlade den till min jurist. Ämnesraden skrev jag bara: För rättvisans skull.
En vecka senare ringde Magnus. Jag svarade inte. Han skickade ett sms: Du förstörde allt.
Jag blockerade numret och la telefonen i fickan. Ute på gatan lekte några barn i lövhögarna. Jag stod vid fönstret och såg på dem en stund. Sedan gick jag till jobbet, som jag gjorde varje dag, och den dagen kom jag hem utan att tänka på låset en enda gång.
