Mats tryckte ryggsäcken mot magen och blåste ut luft genom näsan. Bussen, linje 5 mot Stenhagen, stod på "om 4 minuter" – men displayen hade visat samma siffror i säkert tjugo minuter. Vaksala torg luktade våt asfalt och falafel från kiosken. Två tanter på bänken bredvid pratade så högt att halva hållplatsen hörde.
— Han säger att han inte orkar resa sig. En karl på trettio, alltså.
— Jag skulle ha kastat hans väska av sätet, sa den andra.
Mats kände att de tittade på honom. Han stoppade händerna i fickorna och flyttade sig mot lyktstolpen vid övergångsstället. Han läste nästan aldrig lapparna på stolpen. Mest cykelannonser och "lägenhet bytes mot etta på Gotland". Men den här kvällen fanns inga sparvar på ledningarna, inget att räkna. Och tanterna gick inte att stänga av.
Han gav sig själv tillstånd. Bara en minut.
Stolpen var täckt av lappar i regnbågens alla färger. Gula papper, rosa, ett grönt med texten "Snickare tar småjobb, priser enligt överenskommelse". Mats smålog. Sedan fastnade han på en vit lapp längst ner, nästan nere vid asfalten. Den fladdrade i vinden. Han hukade sig.
Svart text, rak mening:
Kan du inte ta hem? Ge henne mat.
Under texten en teckning av en svart katt med lång svans. Ögonen var färgade i bärnsten, nästan guldgula.
Mats rynkade pannan. "Ge henne mat", mumlade han.
— Mjao.
Han tappade balansen och tog stöd mot stolpen. Mellan hans skor satt en svart katt med samma långa svans och samma bärnstensfärgade ögon. Hon såg på honom utan att röra sig.
Mats skrattade till. "Sökte du upp mig eller?"
Katten ställde sig upp och strök sig mot hans vrist. Inte krävande, inte påträngande. Snarare som om hon förklarade: jag vet att du läste lappen, så vad väntar du på?
Hans buss kom just då. Dörrarna öppnades med ett väsande. Mats tittade på den, sedan på katten, sedan upp mot himlen. Fredag den trettonde. I morgon var det lördag. Han behövde inte jäkta.
— Jag är strax tillbaka, sa han till katten. ICA ligger runt hörnet.
Hon satte sig mitt på trottoaren, som om hon förstod.
På ICA Vaksala torg tog han en burk "Mjau" med kyckling och en plastskål för arton kronor. Utanför slet han av locket och ställde ner skålen vid cykelstället. Katten åt med små snabba tuggor. Mats satt på huk och såg på. Några studenter cyklade förbi med blinkande lampor; en av dem ringde på klockan. Katten slutade inte äta.
När skålen var tom, ställde han sig upp och slängde den i papperskorgen. Katten tvättade sig. Sedan började hon följa efter honom nerför Kungsgatan, förbi Domkyrkan som lyste vit i skymningen, över Fyrisån. Mats stannade.
— Du kan inte hänga på, sa han.
— Mjao.
— Jag har inget kattsand. Ingen matskål.
— Mjao, svarade hon högre.
Han gick vidare. Hon travade bredvid, svansen rakt upp. Måsarna skrek nånstans över ån. Mats lyssnade på ljudet av sina egna steg och kattens mjuka tassar mot gruset. Han skakade på huvudet.
Vid porten på Svartbäcksgatan 14 stannade han. Katten stannade också. Mats lade handen på dörrhandtaget.
— Du förstår väl att jag inte kan…
— Mats!
Han frös. Rösten kom bakifrån, skarp som ett pisksnärt.
— Mats! Har du inget samvete?!
Han vände sig om. Katten satt kvar några meter bort, med huvudet på sned. Hon rörde inte munnen. Så vem ropade?
Mats såg mot lekplatsen tjugo meter längre bort. En kvinna i grön jacka stod vid sandlådan och skrek mot en pojke i sexårsåldern. Pojken hette tydligen också Mats.
— Vet du vad den där bilen kostar? Den får inte ligga ute! Ta upp den och kom nu. Jag måste laga middag.
Pojken klev surt mot sandlådan och tog upp en liten röd leksaksbil. Kvinnan viftade med en påse. Mats såg på pojken, på kvinnan, på bilen. Sedan på katten som satt på trottoarkanten.
Han gick fram till bänken vid porten och satte sig. Katten hoppade upp bredvid honom.
— En leksak får alltså inte ligga ute, men en levande katt får det, mumlade han. Är det så vi tänker?
Katten svarade inte. Hon bara lade sig tätt intill hans lår och suckade djupt.
Mats satt kvar tills kvinnan och pojken försvann in i grannhuset. Sedan ställde han sig upp, höll upp porten.
— Kom då, Maja.
Katten tvekade en halv sekund, sedan smet hon in.
—
Det första han gjorde var att ringa sin syster i Enköping.
— Jag har fått en katt, sa han.
— Du? Du som inte ens ville ha en paprika på fönsterbrädan.
— Hon heter Maja.
Systern skrattade. "Lägg ut en bild, så tror jag dig."
Mats lade på. Maja satt redan i hans fåtölj och tvättade tassen. På köksbordet stod morgonens kaffekopp, halvfull och kall. Han gick ut i köket och rotade fram en gammal skål med blå kant. Fyllde den med vatten. Satte fram en tidning vid ytterdörren som tillfällig toalåda.
— I morgon köper jag riktiga grejer, sa han.
Maja tittade på honom, gäspade och somnade.
—
Morgnarna blev annorlunda. Mats gick till jobbet vid kvart i sju, och Maja följde honom till dörren. På kvällen hörde han hennes jamande redan i trapphuset. När han kom in genom dörren strök hon sig mot hans ben och la sig på rygg mitt i hallen.
Han lärde sig att hon tyckte om att sitta i fönstret och titta på cyklisterna. En gång, när han stod ute på gården och såg upp, slog hon med tassen mot rutan. Han vinkade. Hon gjorde det igen.
Det var som om lägenheten blivit större.
—
Efter två månader ringde han till Evidensia på Dragarbrunnsgatan.
— Jag vill registrera min katt, sa han. Chippa henne. Hon har inget.
— Visst, sa receptionisten. Det kostar 720 kronor inklusive registrering.
Mats skrev upp summan på en gammal kvittobit. 720. Det var mindre än vad hans grannar lagt på en ny cykellampa, och betydligt mindre än en röd leksaksbil av märket Bruder. Han bokade tid samma vecka.
På kliniken höll han Maja i famnen medan veterinären rakade en liten fläck i nacken. Maja jamade inte. Veterinären sa att hon var frisk, kanske tre år. "Bra tänder."
När registreringsbeviset kom från Jordbruksverket stod det:
Maja Lindgren, svart, född cirka 2021, ägare Mats Lindgren, Svartbäcksgatan 14.
Mats läste papperet tre gånger innan han vek det dubbelt och la det i innerfickan på sin jacka.
—
Lördagen efter kom våren tillbaka. Mats tog ut Maja i koppel för första gången. Hon smög fram som en skugga mellan tussilago och grus. Vid sandlådan satt samma gröna jacka som i höstas. Kvinnan bläddrade i sin mobil. Pojken Mats satt på huk och grävde med en spade.
Mats ville vända. Men Maja styrde stegen mot lekplatsen och satte sig vid kanten av sandlådan. Kvinnan tittade upp.
— Det där är ju du, sa hon. Mannen som tog katten.
— Hon heter Maja.
— Trevligt för dig.
Hon log inte. Hon tittade på Maja som om katten var ett möblemang som stod i vägen.
— Vet du vad en sån här kostar? sa Mats.
Han tog fram det vikta registreringsbeviset ur innerfickan. Vek upp det. Höll det framför henne, inte för nära ansiktet, men tillräckligt nära för att hon skulle kunna läsa.
— 720 kronor. Mindre än din sons bil, eller hur?
Hon såg på papperet utan att ta det. Läpparna rörde sig ljudlöst medan hon läste namnet. Maja Lindgren. Svart. Registrerad.
— Det där förändrar inget, sa hon.
— För dig kanske inte. För henne gör det allt.
Kvinnan öppnade munnen, stängde den. Då drog pojken i hennes jacka.
— Mamma, får jag klappa?
Hon tvekade. Mats satte sig på huk och klappade Maja själv.
— Hon bits inte.
Pojken tittade på sin mamma, sedan på Mats, sedan kröp han fram. Han lade handen på Majas rygg. Maja började spinna så högt att det hördes över hela sandlådan.
Kvinnan ställde sig upp.
— Vi ska hem, Mats. Nu.
Hon gick mot porten. Pojken dröjde kvar en sekund och sa "fin katt" innan han sprang efter.
Mats stoppade tillbaka papperet i jackan. Maja satte sig bredvid honom och tittade på sandlådan. Den röda bilen stod kvar vid kanten. Mats tog upp den, borstade av sanden och ställde den på bänken.
Sedan gick han och Maja hem. I trapphuset blinkade lampan på första våningen. Maja sprang före uppför trappan. Mats stängde porten och hörde låset klicka.
