I onsdags, kvart över ett, hackade jag morötter till Arvids mat. Han satt i soffan och byggde ett torn av Duplo och sa åt rymdgubben att hålla i sig. Telefonen låg mellan skärbrädan och en påse frysta ärtor.
Kvinnan från socialtjänsten hette Kerstin. Hon lät raspig, som om hon druckit för varmt kaffe och inte fått ner det.
— Ditt efternamn fanns kvar längst ner i journalen, sa hon. Din syster Ella fick en son. Noel, fyra år. Ella dog i mars. Pojken har varit i jourhem i fyra månader. Ingen annan släkting har hört av sig.
Jag stängde av plattan. Satte på den igen. Morötterna hade inte gjort något.
Jag visste inte att Ella hade fått barn. Vi hade inte pratat på sju år.
När Henrik kom hem från nattskiftet satt jag kvar vid köksbordet. Han slet av en bit blå tejp från en rulle, fäste den på bordet, drog av den. Utan ett ljud.
— Kajsa, sa han till sist. Arvid är tre. Vi har femtiotvå kvadrat. Jag jobbar sju nätter i följd. Du går på 75 procent.
— Varför säger du det med den rösten, då?
— För att jag vet att du redan har bestämt dig.
Jag åkte till jourhemmet i Mariehem på lördagen. Hade med mig en kanelbulle i pappersfodral och dumma tankar om att barn gillar bullar. Noel satt på golvet och höll i en gul grävmaskin. Han körde den inte. Han bara höll den, med båda händerna, som om det var något annat i den.
— Jag är din mammas storasyster, sa jag. Din moster.
— Min mamma är död.
Jag satte mig på golvet två meter bort.
— Jag vet.
Han låg på sidan och satte grävmaskinens hjul mot byrån. Jag åkte buss 8 hem. Älven låg med smutsig is under E4-bron, och jag mindes hur Ella kröp ner i min säng när åskan gick. Hon var rädd för mörkret, inte för åskan egentligen. Jag gick alltid med henne, för hon skulle inte behöva vara ensam med det.
— Han frågade om jag var hans mamma, sa jag till Henrik samma kväll.
— Kommer Arvid att klara det?
— Barnen kan dela rum. Vi löser det andra.
— Jag vet inte hur, sa Henrik. Men Ella var din syster. Sånt försvinner inte.
Tisdagen därpå kom Kerstin hem till oss. Hon bar en tygkasse med pärmar och satte sig i vår begagnade soffa. Hon tittade på hatthyllan i hallen, på skorna under den, som om hon redan räknade kvadratmetrar.
— Utredningen säger att ni inte blir godkända, sa hon. Noel behöver ett eget rum. Ni har två rum och kök. Sparandet på fjorton tusen räcker inte till deposition. Dessutom är hyrorna på treor i Umeå för höga.
— Så vad händer?
— Det finns en godkänd familj i Luleå. Noel åker dit på fredag. Klockan nio.
Hon lade ett papper på bordet. Längst upp stod "Vårdnadsöverflyttning, Umeå kommun". Henrik satt med armarna i kors och sa ingenting.
Jag ställde mig upp. Märkligt att man alltid ska ta vägen någonstans när man inte har en aning.
— Vill du ha mer kaffe?
— Jag vill att ni ska förstå att beslutet inte är personligt.
— Jo, sa jag. Det är precis det det är.
I fredags lade jag ut bilen på Blocket. "Blå Volvo V70, 2016, 18 000 mil. Säljes på grund av lägenhetsbyte." En kille från Obbola kom med kontanter på förmiddagen. 40 000. Han fick båda nycklarna. Jag fick ett kuvert.
Jag lade ut en annons i Facebookgruppen "Lägenheter i Umeå" samma kväll. Klockan tre på natten svarade en kvinna som hette Barbro. Hennes mamma skulle flytta till ett vård- och omsorgsboende på Teg. Trean på Odlingsvägen var ledig från onsdag. Hyra: 9 400 i månaden. Deposition: 28 200. Jag skickade pengarna från bilen innan jag hann bli rädd för att ångra mig.
På söndagen fick jag nyckeln i ett brunt kuvert. Jag höll den hårt i handen under bussfärden hem, tills mönstret på metallen satt in i huden.
På måndagen tog jag ledigt från jobbet. Klockan kvart i åtta stod jag utanför socialkontoret vid Vasaplan med en mapp under armen. Den innehöll ett påskrivet hyreskontrakt, kvitto på depositionen och ett anställningsbevis på heltid. Min chef på Mariehems äldreboende skrev under det på fem minuter.
Kerstin satt bakom skrivbordet med samma röst som i telefon.
— Du ser att jag har en mapp, sa jag.
Hon öppnade den. Bläddrade två gånger. Stannade vid hyreskontraktet.
— 9 400. Det är mer än vad ni skulle klara enligt vår kalkyl.
— Jag går upp till heltid. 37 och en halv timme i veckan. Det står där bak.
Hon sa inget på en stund. Sedan drog hon fram tangentbordet och klickade sig in i Noels akt. Jag såg inte skärmen, men jag hörde att något skrevs.
— Jag avbryter placeringen i Luleå, sa hon. Jag vill att du skriver under ett familjehemsavtal.
Jag skrev under med BankID på mobilen. Kerstin skrev ut pappret och lämnade över det. Det var fortfarande varmt.
På onsdagen hörde jag Arvid i hallen innan jag hann låsa upp.
— Han får komma in, sa Arvid. Men han får inte röra min röda dinosaurie.
Noel stod bakom mig med grävmaskinen i fickan.
— Jag tar den gröna, sa han.
Arvid tänkte efter.
— Den gröna får du.
De gick in tillsammans. Henrik stod i sovrummet och skruvade ihop en ny säng med en IKEA-nyckel. Han sa inget, men han lät verktyget göra ljud.
Jag la familjehemsavtalet på kylskåpsdörren i det nya köket och tryckte fast det med två magneter. Utsikten var en parkering och en gul gungställning. Det fick duga.
