Det hängde en handduk på kroken när jag kom hem. Min handduk. Den mörkblå från Åhléns, den som Linnea köpte till mig när vi flyttade in. Nu var den full av rödbruna fläckar, som om någon torkat av händerna efter att ha blandat färg.
— Du är sen, sa Barbro från soffan utan att titta upp.
Hon låg i vår säng. Hade tagit av sig glasögonen och lagt dem på nattduksbordet. På sängen låg en öppen tidning, sektionen med korsord, ifyllt med bläckpenna som inte var min.
— Vad har hänt med min handduk? frågade jag och höll upp den.
Barbro suckade. — Den var närmast när jag skulle torka håret. Jag färgade det i förmiddags. Du ser väl att det behövs.
Jag tittade på handduken igen. Fläckarna var inte tvättbara. Linneas mamma, Barbro, hade bott hos oss i nitton månader. Hennes hår var nu kopparrött, en nyans som inte kom från någon burk man köper på ICA. Hon hade hittat en frisör på Södra vägen, en väninna som gav rabatt.
— Du kunde ha använt din egen, sa jag.
— Min var blöt. Vad är problemet? Det är ju bara en handduk.
Jag stod kvar i dörren till sovrummet. Linnea kom ut från köket med en kastrull i händerna, ångan steg upp. Hon stannade när hon såg oss.
— Vad står ni och skriker om?
— Ingen skriker, sa jag. Din mamma använde min handduk.
— Åh, det var det. Jesus, jag trodde något hänt.
Barbro satte sig upp. — Han beter sig som om jag stulit hans tandborste. Jag har inte rört något annat. Jag är gäst här, eller hur?
Det var då jag borde ha skrattat. Gäst. I nitton månader.
Vi köpte lägenheten i Kålltorp, den på 62 kvadrat med balkong mot innergården, för fyra år sedan. Två rum, vitkalkat tegel, parkett som knarrade. Vi skrev på pappren i december, när snön låg tunn på Askimsfjorden och advokaten tog betalt med swish. Jag minns att jag hade hål i en strumpa den dagen och skämdes när jag tog av mig skorna i hallen.
Första kvällen i lägenheten beställde vi pizza från hörnet vid Studiegången och satt på golvet, för vi hade inga möbler. Linnea ritade med fingret i dammet på fönsterbrädan: ett hjärta. Jag sa att vi skulle bo där i tio år minst. Hon sa att tio år inte räcker.
Tre månader senare, i mars, ringde Barbro och berättade att hon skulle renovera sin tvåa i Borås. Köket var från nittioåtta, badrummet hade mögel i fogarna, golvet knakade som fan. Hon behövde bo någonstans under tiden.
— En månad, sa Linnea och tittade på mig över kanten av mobilen. — Hon behöver bara en månad.
— Absolut, sa jag. — Klart hon ska bo här.
Barbro anlände en torsdag med två rullväskor och en påse från Systembolaget som visade sig innehålla tre flaskor rödvin och en handduk i plastförpackning. Den gav hon till mig.
— Du ser ut att behöva en ny, sa hon.
Jag tackade. Den var vit med små blå ränder. Jag använde den aldrig. Den låg kvar i påsen i klädkammaren, under en kartong med julsaker.
Efter en månad sa Barbro att byggfirman hade gått i konkurs. Efter två att hon hittat en ny, men att väntetiden var tre veckor. Efter tre att städningen efter rivningen hade tagit mer tid än någon kunde ana. Efter fyra att hon behövde spara ihop till kakel.
Linnea sa ingenting. Jag sa ingenting. Jag jobbade som projektledare på ett logistikföretag i Mölndal, satt i möten tio timmar om dagen, och när jag kom hem låg Barbro i vår säng och tittade på SVT Play med hörlurar i.
Hon tog över vårt sovrum i april. Första veckan sa hon att hon skulle sova på soffan, men soffan var för mjuk för hennes rygg. Linnea flyttade våra täcken till soffan. Jag sa att det inte fungerar. Linnea sa att det bara är tillfälligt.
Så sov vi på soffan. Jag och Linnea. Med Barbro bakom stängd dörr i vårt sovrum, där hon läste deckare till klockan två på natten och lämnade lampan tänd.
Frukosten var en förhandling. Barbro åt fil med linfrön och två skorpor. Hon ville ha kaffe i en särskild kopp, den blå från Gustavsberg som Linnea köpt på loppis. Jag fick inte använda den. Inte för att hon sa det rakt ut, men hon ställde den på diskbänken med botten upp, blöt, och tittade på mig med den där minen som sa: du är en tillfällighet.
Jag slutade äta frukost hemma. Köpte en kaffe på Espresso House vid Korsvägen varje morgon för 39 kronor och läste tidningen i mobilen på parkeringen utanför jobbet. Det var den enda tysta timmen på dygnet.
Linnea märkte inget. Hon var upptagen med sitt jobb som sjuksköterska på Sahlgrenska, nattskift varannan helg. Hon kom hem, åt middag som Barbro lagat, och sa att det var skönt att någon tog hand om hemmet.
— Hon menar väl, sa Linnea när jag en kväll satt i badrummet och räknade mina egna andetag. — Du vet att hon aldrig haft någon.
Jag visste. Barbro hade blivit änka för tolv år sedan. Linneas pappa dog i en hjärtinfarkt på väg till jobbet. Det var sorgligt. Men sorgen gav henne inte rätt att äta upp vårt liv.
I maj fyllde Linnea trettiotvå. Barbro bakade en prinsesstårta och satte fram tre fat. Jag gav Linnea ett halsband i silver, en kedja med en liten berlock. Barbro tittade på det och sa:
— Den är fin. Men det viktigaste är att ni snart får barn. Då får man inte lägga pengar på smycken.
Linnea log. Jag ställde kaffekoppen i vasken så hårt att skeden hoppade.
Så gick månaderna. Barbro började kalla vår lägenhet för "vårt hem". Hon hängde sina gardiner i köket, bytte ut våra kökshanddukar mot sådana med broderade rosor. Hon ordnade om i bokhyllan så att hennes kokböcker stod längst fram. Hon frågade varje fredag om vi inte skulle äta middag hemma hos henne, men hon bodde ju redan hos oss.
I september sa Barbro att hon inte kunde flytta tillbaka ännu. Byggfirman hade hittat asbest. Det skulle ta ett halvår till. Linnea sa att vi får stå ut. Jag sa att jag inte vet hur mycket mer jag orkar. Linnea grät och sa att jag inte förstår hur svårt det är för hennes mamma att vara ensam.
— Och jag då? frågade jag.
Linnea satt på soffkanten och pillade på en tråd i filten som Barbro virkat. — Du har ju mig, sa hon.
Nej, tänkte jag. Jag har dig tills din mamma säger något annat.
Den riktiga kvällen kom i november. Jag kom hem sent, regnet slog mot fönstret i trapphuset, och det luktade surt från sopnedkastet som aldrig stängde ordentligt. I hallen stod mina skor undanskuffade i ett hörn. På kroken hängde min jacka över Barbros kappa. Jag gick in i badrummet för att tvätta händerna och såg handduken.
Min mörkblå handduk med rödbruna fläckar.
Jag tog ner den och gick ut i vardagsrummet. Barbro satt i sängen med en kopp te och ett korsord. Linnea kom från köket.
Och när jag frågade vad som hänt med min handduk, sa Barbro:
— Den var närmast. Vad är problemet?
Linnea stod bredvid mig. Hennes hand rörde vid min arm, som för att lugna.
— Oskar, det är ingen grej. Vi tvättar den.
— Den är förstörd, sa jag. — Färg går inte bort.
— Köp en ny då, sa Barbro. — Du har ju råd. Du jobbar ju hela dagarna.
Jag vände mig mot Linnea. — Säg åt henne att hålla sig borta från mina saker.
Linnea öppnade munnen. Stängde den. Sedan tittade hon på sin mamma.
— Mamma, kan du inte bara säga förlåt?
Barbro skrattade till. — Förlåt för en handduk? Herregud. Det är ju ingen dödssynd.
— Det är inte handduken, sa jag. — Det är nitton månader av att vara en främling i mitt eget hem.
Barbro ställde tekoppen på nattduksbordet. — Ska du nu börja igen? Du vet att jag inte har någon annanstans att ta vägen.
— Du har en lägenhet i Borås, sa jag. — Med asbest eller inte.
— Den är inte beboelig.
— Ditt problem. Inte mitt.
Linnea tog ett steg fram. — Oskar, snälla.
Jag tittade på henne. Hennes ögon var blanka. Hon var trött, det syntes. Men jag kände inget annat än tyngden av att hon alltid valde Barbro.
— Vet du vad, sa jag. — Jag tänker inte stanna här och be om lov att använda min egen handduk.
Jag gick in i vardagsrummet och drog fram min träningsbag från klädkammaren. Den där med reflexband, som jag haft sedan jag sprang Göteborgsvarvet 2019. Jag öppnade garderoben och började packa. Två skjortor, tre t-shirts, jeans, underkläder, laddaren. Jag tog mina nycklar från hyllan och gick ut i hallen.
Barbro stod i sovrumsdörren. Hon såg inte ledsen ut. Hon såg nästan nöjd ut, som om hon fått bekräftelse på något hon hela tiden vetat.
— Ska du gå nu? sa hon. — Så typiskt dig. Du har aldrig förstått vad som är viktigt.
Jag tog på mig skorna. Linnea kom fram.
— Oskar, stanna. Vi kan prata imorgon.
— Prata om vad? Att din mamma ska fortsätta bo här tills vi får barn, och sen ska hon hjälpa till med barnet, och sen ska hon stanna tills vi dör? Nej.
— Du överdriver.
— Gör jag? Tänk efter. När sa hon senast ett datum för när hon flyttar? Aldrig. Hon har inget hem att återvända till. Hon har sålt det? Nej, men hon renoverade det aldrig klart. För hon behöver inte.
Barbro flinade. — Du vet ingenting om mitt liv.
— Jag vet att du bor i min säng och använder min handduk och tycker att jag ska vara tacksam. Det räcker.
Jag öppnade dörren. Trapphusets lampa var trasig. Det luktade fukt och gammal matta. Jag stängde dörren bakom mig utan att säga adjö.
Det tog en vecka innan Linnea ringde. Jag bodde på ett vandrarhem på Hisingen, ett rum med en säng och ett tvättställ i hörnet. 650 kronor natten. Jag jobbade, åt färdiga sallader från Pressbyrån, och satt på en bänk vid Älvsborgsbron och stirrade på vattnet tills det blev mörkt.
— Hon har flyttat, sa Linnea.
— Vem?
— Mamma. Till Borås. Hon packade sina väskor dagen efter att du gick. Sa att om du inte vill ha henne där, så vill hon inte stanna.
Jag skrattade till, ett kort ljud som ekade mot väggen. — Så då var det hela tiden mitt fel.
— Det var inte så jag menade.
— Jo, det var det. Du sa att jag inte ville ha henne där. Det stämmer. Jag ville aldrig att hon skulle bo där i nitton månader.
Linnea grät i luren. Hon sa att hon ville att jag skulle komma tillbaka, att hon älskade mig, att vi kunde börja om.
Jag sa: — Du valde henne när det gällde. Du sa inte åt henne att flytta. Du sa åt mig att vara tyst.
— Jag var rädd att såra henne.
— Du sårade mig i stället. Varje dag i nitton månader. Och när jag bad dig välja, valde du ingenting. Det är också ett val.
Hon bad mig att inte göra något förhastat. Men jag var redan klar.
Skilsmässan gick snabbt. Inga barn, inga gemensamma konton utöver bostadslånet. Vi sålde lägenheten i Kålltorp i januari. Mätaren på balkongen var frosten vit, och mäklaren fotograferade när det var ljust. Vi fick tillbaka det vi betalat. Efter att ha löst lånet och delat på vinsten fick jag 590 000 kronor in på kontot. Linnea fick lika mycket. Barbro var inte där när vi skrev på. Linnea sa att hon var hos en väninna i Alingsås.
Jag hittade en etta i Majorna, 34 kvadrat, andra våningen, högt i tak. Utsikt över hustaken mot Masthuggskyrkan. Jag lade kontantinsatsen och tog ett nytt lån. Månadskostnaden landade på 6 800 kronor. Det var mer än hälften av vad vi betalade tillsammans, men det var mitt.
Den dagen jag fick nycklarna gick jag upp i lägenheten, ställde min träningsbag på golvet, och satte mig på fönsterkarmen. Utanför regnade det. Spårvagnen skramlade förbi på gatan nedanför, nummer 11 mot Saltholmen. Jag bryggde en kopp kaffe i en liten pressbryggare som jag köpt på Myrorna för 40 kronor. Jag använde min handduk. Den nya, vit med blå ränder. Ingen annan hade rört den.
Postskriptum, ett halvår senare:
Jag fick ett brev från banken. Det låg i postfacket i trapphuset tillsammans med en reklambroschyr för elbolag. Det var en årsbesked för det gamla gemensamma kontot som jag stängt. I utdragen såg jag något jag inte lagt märke till tidigare: nitton överföringar på 3 800 kronor var, under nitton månader, till ett konto som inte var mitt. Mottagaren: Barbro Nilsson. Syftet: "månadsbidrag". Linnea hade skickat sin mamma 3 800 kronor varje månad utan att säga ett ord.
Jag stod i hallen och tittade på siffrorna. Sedan vek jag ihop pappret, lade det i en kartong med andra gamla papper, och gick ut för att köpa mjölk. När jag kom tillbaka var lägenheten fortfarande tyst. Den var min.
