Jag heter Birgitta, är sextiosju och har bott i samma hyreshus i Uppsala sedan 1998. Lägenheten ligger på andra våningen, precis under Annas och Johans. Jag vet mycket om mina grannar, inte för att jag snokar, utan för att väggarna här är tunna som knäckebröd och hissen alltid är trasig. Det är trapphusets sanna väsen: man hör steg, röster, och ibland tystnaden som kommer efter ett riktigt bråk.
Första gången jag lade märke till Anna var en torsdag för ungefär tre år sedan. Hon kom uppför trappan med fyra matkassar i händerna, ryggen böjd under tyngden, och hennes ansikte var grått som snömodden på parkeringen utanför. Klockan var nästan elva på kvällen och jag var på väg ner till tvättstugan med en korg lakan. Anna hejade kort och hennes nyckel skramlade mot låset. Jag såg att hon bar på en namnskylt från äldreboendet Solgården, där hon jobbade extra. Redan då, tänkte jag, den kvinnan håller på att gå sönder inifrån.
Under det året förstod jag mer. Johan, hennes man, hade blivit uppsagd från sin tjänst på en verkstad i Boländerna. Deras son Oskar, en kille på tjugotre, hade flyttat hem igen med en hög av sms-lån och en sur flickvän som aldrig hälsade. Och Johans mamma Gunilla, som bodde i ett gammalt hus i Enköping, drabbades av en stroke precis efter midsommar. Läkarna sa att hon behövde tillsyn dygnet runt, men Johan vägrade ens prata om att sälja huset. ”Det är min barndomshem”, sa han visst. Så vem körde tre gånger i veckan till Enköping i en rostig Volvo från 2002? Anna. Efter sina pass på boendet åkte hon direkt till Gunilla, bytte sängkläder, kokade gröt, läste recept på apoteket och tog med tvätten hem – trots att hennes egna axlar knappt bar tyngden av en kudde längre.
En kväll i november stod jag och skrapade bort is från min vindruta på baksidan. Anna kom ut med en pappkasse full av toalettrullar och vuxenblöjor. Jag minns att prislappen från Kronans Apotek fortfarande satt kvar: 248 kronor. Hon skulle precis sätta sig i bilen när Johan dök upp i porten, röd i ansiktet och med något vildsint i ögonen. ”Ska du åka igen? Hon är inte ditt ansvar, Anna! Fattar du inte att du själv ser ut som ett spöke? Du är inte till någon hjälp längre – du bara finns, och du gör allt till ett enda jävla lidande.” Jag stirrade ner i min skrapa och låtsades inte höra, men orden träffade som ett slag i magen. Anna sa ingenting. Hon bara tryckte ner kassen i bagageutrymmet och körde iväg med däcken skrapande mot gruset.
Jag visste inte då att hon redan hade sålt sin mormors silverbestick på Myrorna för att betala Oskars sista kreditfaktura, eller att hon gick till matkön i Gottsunda centrum två gånger i månaden så att Johan skulle slippa veta. Det berättade hon långt senare. Där och då såg jag bara en kvinna som höll på att försvinna, bit för bit.
Den riktiga smällen kom vid advent. Jag var på väg ner till förrådet och fick syn på Johan och Anna i trapphuset. Hon höll i sin telefon med handen skakande så att skalet slog mot räcket. ”Jag läste meddelandet, Johan. Från Linda. Hon skrev att hon skulle komma förbi på juldagen, medan jag jobbar. Och du svarade ’hon kommer ändå inte märka något’. Är det så du ser mig? Som någon som inte ens ska lägga sig i?” Hennes röst var inte arg – den lät som gammalt glas, fullt av sprickor. Johan grep tag i hennes handled och försökte viska något, men hon drog sig loss och gick ut genom porten utan jacka ut i snöblandat regn. Jag väntade med förrådsnyckeln i handen, och efter en halvtimme kom hon tillbaka, blöt in på bara kroppen, och gick upp för att packa en väska.
Två dagar före julafton flyttade Anna. Inte som en dramatisk sorti på film – hon bar ner fyra flyttkartonger och en rullgarderob ensam och körde iväg i samma gamla Volvo. Jag stod bakom köksgardinen med en kopp Earl Grey som kallnade och såg bilen svänga ut på Vaksalagatan. Ingen var där och hjälpte henne.
Veckorna efter blev tunga. Johan syntes på Systembolaget oftare, och snart stod en ny kvinna – Linda, antar jag – i trappan och rökte medan han låste upp. Oskar väsnades med sina polare i lägenheten och någon gång hörde jag hur han i telefon skrek ”Mamma, jag behöver bara fyratusen till, snälla!” och sedan, efter en paus, ”vadå, du kan inte bara strunta i din egen son!” Men Anna kom inte tillbaka. Jag fick höra av en annan granne att hon hyrde ett rum i en lägenhet i Stenhagen, att hon jobbade kvar på boendet men gick ner i tid och började hos en sjukgymnast för sin handled.
Sedan hände det som jag aldrig kommer att glömma. Det var en onsdag i mars, och jag var ute för att slänga wellpapp i återvinningsrummet i källaren. Där stod Anna, med en hel plastback på golvet. Hon nickade åt mig, och jag såg att hon såg friskare ut, kinderna hade färg, hon stod rakare. Mellan händerna höll hon en tjock pärm märkt med ”Gunilla – vård, mediciner, fullmakter” i klisterlappar. Utan ett ord lyfte hon upp pärmen, tryckte ner den i containern för brännbart, och drog i handtaget så att luckan slog igen med en dov metallisk klang. Sedan tog hon upp en nyckelknippa ur fickan – jag kände igen nyckelringen från porten – och lade den på hyllan ovanpå tvättmedelspaketen.
”Birgitta”, sa hon och mötte mina ögon, ”den som vill kan hämta nycklarna hos hyresvärden. Jag har sagt upp lägenheten till sista april. Johans mamma har fått en plats på ett äldreboende i Enköping och jag har skickat alla dokument till socialtjänsten. Om Johan ringer och frågar, så säg att jag har flyttat till ett ställe där folk betalar för sig själva.” Hon räckte mig ett kuvert. ”Det här är fyrahundratjugo kronor – exakt så mycket som Oskar var skyldig mig för senaste busskortet. Du kan köpa kaffe till tvättstugan för det.”
Jag vägde kuvertet i handen. Det var tungt, inte av sedlarna utan av allt det outtalade. Anna log, ett leende som nådde ögonen för första gången på jag vet inte hur länge, och gick mot ytterdörren. Hon hade inte ens stängt igen containern ordentligt, men jag lät den vara.
Två veckor senare stod Johan i trappuppgången med en plastpåse från apoteket och frågade om jag visste var Anna fanns. ”Mamma Gunilla ska ha nya prover”, sa han. Jag pekade mot väggen där hyresvärdens anslag om uppsagd lägenhet hängde, och svarade: ”Hon sa att hon inte är sjuksköterska längre. Prova att ringa hemtjänsten.”
Han såg på mig med en ilska som hastigt slocknade till något mycket mindre. Sedan vände han och gick in igen utan att stänga porten. Jag stod kvar en stund och lyssnade till ljudet av en bil som startade på baksidan, en bil som inte var en rostig Volvo utan något nyare, något som lät som att det hade en helt annan väg att köra.
