Jag hörde gruset knastra under bildäcken när jag svängde in på uppfarten. Regnet hade äntligen slutat, men himlen över Uppsala var fortfarande tung som bly. I samma sekund som jag stängde av motorn såg jag den – Elins röda Volvo stod parkerad vid brevlådan. Min hjärna försökte snabbt lägga pussel. Hon skulle ju komma hem på fredag. Det var tisdag.
Jag satt kvar med händerna på ratten. Fem andetag. Sedan klev jag ur.
Ytterdörren stod på glänt. I hallen luktade det kanelbullar – Karin hade bakat igen – men blandat med något annat: våta kläder, barnskor och en svag doft av stress. Jag mindes plötsligt granngubbens katt som brukade sitta på trappan. Den var borta nu. Kvar låg bara en ensam rosa gummistövel och, på hallbordet, Frejas skoluniform, nyss struken och hopvikt av någon som inte var jag.
Och Elin.
Hon stod i vardagsrummet med ryggen mot mig. Hennes resväska var uppslängd mot soffan. Framför henne gapade den stora bokhyllan tom. Våra böcker – hennes böcker – var ersatta med barnböcker om enhörningar och en halvfärdig legoby. Jag såg axlarna röra sig innan hon talade.
— Johan… varför är vår dörrkod utbytt? Och var är Freja?
— Hos min mamma i Enköping, sen i lördags. Jag ville inte att hon skulle vara här när… Jag tystnade.
Hennes röst var stadig. Alldeles för stadig.
Jag öppnade munnen men Karin hann före. Hon kom in från köket med en tallrik i händerna, iklädd Elins förkläde med handbroderade blommor. De två tvillingarna – Ebba och Agnes – kilade runt hennes ben. Agnes höll upp ett halvt ritat papper mot mig, en teckning av ett hus med fyra fönster, och frågade om hon fick sätta upp den på kylskåpet. Jag nickade utan att svara, och hon sprang iväg med den, omedveten om vad hon just hade klivit mitt in i. Hela scenen var som ett knytnävslag i magen.
Jag såg Elins hand krama telefonens kant. Hennes knogar vitnade.
— Det är inte som du tror, sa jag snabbt. Hon… de hade ingenstans att ta vägen. Hennes ex-man…
— Så du bytte låset? Utan att säga något till mig? frågade Elin och vände sig äntligen om. Hennes ansikte var blekt. Inte spår av tårar. Bara två ögon som brann.
Jag hade inga ord. Jo, jag hade massor. Jag ville berätta om natten då Karin ringde klockan tre, med läppen uppsprucken och blödande efter att Lars slagit henne framför flickorna, om att han hade skrivit att han ”skulle komma och hämta ungarna, kosta vad det kosta ville”, om socialtjänstens köer i Tierp som var sex veckor långa, om att jag flyttade Frejas leksaker till garaget för att ge tvillingarna ett rum med lås som gick att stänga inifrån. Jag ville förklara att jag inte ville oroa Elin medan hon satt vid sin döende pappas sjuksäng i Falun. Men det enda jag fick fram var:
— Jag tänkte berätta. När du kom hem.
— Du gav bort vårt barns rum, Johan, sa Elin. Inte ditt förråd. Inte gästrummet. Frejas rum.
Ett litet pip hördes från hennes telefon. Hon hade startat röstmemoaren. Det såg jag när skärmen reflekterades mot fönstret bakom mig. Hon spelade in alltihop, precis som hennes advokat hade rått henne – det fick jag veta långt senare.
— Det här är mitt hus, Johan. Mamma betalade det med pengarna efter pappa. Du skrev på pappren utan att läsa. Minns du det?
Jag mindes. En helt vanlig tisdag, för sju år sedan. Vi hade precis flyttat in. Hon lade fram kontraktet, jag kladdade under med kaffekoppen i handen. Det var för att visa att jag litade på henne.
— Du har trettio dagar, sade hon. Sedan vill jag att du, Karin och barnen är borta.
Jag sträckte ut handen mot henne, men hon tog ett steg bakåt. Hon rörde inte vid mina fingrar.
Dagen efter fick jag brevet från hennes jurist. Annullering av äktenskap, begäran om ensam vårdnad om Freja – vår dotter, den hon nu menade jag hade satt sist i kön i mitt eget hus – och en påminnelse om att fastigheten sedan köpet stod i hennes namn ensam. Jag kunde ha stridit. Kanske. Men efter att ha hört hennes inspelning – jag fick lyssna på den via min egen advokat – hörde jag mig själv förklara varför en unge fått sova på en luftmadrass i garaget medan en annan familjs barn tog över hennes säng. Mina bortförklaringar lät patetiska.
Det tog tre veckor att tömma villan. Karin hittade en lägenhet i Tierp via kommunen. Hon bad om ursäkt minst hundra gånger – en gång, med händerna fulla av disktrasan hon just vridit ur, sa hon bara: ”Jag visste att det skulle kosta dig allt, och jag ringde ändå.” Jag hade inget svar då heller. Jag packade ner mitt liv i flyttkartonger. Hela tiden tänkte jag på Freja. Hennes rum var nu ett förråd för någon annans barnsaker. Jag hittade en träskylt med texten ”FREJAS VRÅ” under en hög med gamla kuddar i garaget. Den var spräckt, men jag stoppade ner den i jackfickan.
Nu bor jag i en liten etta på Vaksalagatan. Utsikten är en gul tegelvägg och en ventil som susar hela nätterna. Freja kommer varannan helg. Hon har blivit duktig på schack. Ibland när hon sitter vid mitt rangliga köksbord och funderar över nästa drag, ser jag Elin i hennes panna. Jag säger inget.
Förra lördagen frågade Freja: ”Pappa, varför bor du inte med oss längre?” Jag svarade: ”För att pappa gjorde något jättedumt.” Hon lutade huvudet mot min axel. ”Men du kan ju bara säga förlåt.” Jag log snett. ”Det räckte inte den här gången, gumman.”
På hyllan ovanför sängen står träskylten. Jag slipade kanterna och målade om den. Där står nu ”HEMMA” med snirkliga bokstäver, för det är det jag försöker bygga – ett hem, om än litet, om än bara för oss två under de fyrtioåtta timmarna varannan helg.
Granngubbens katt har förresten flyttat tillbaka. Den sitter ofta på trappan utanför villan, och den enda som klappar den nu är Elin. Hon vinkade häromdagen när jag lämnade Freja. Hennes vink var kort, korrekt, som till en kollega man inte minns namnet på.
Jag vinkade tillbaka. Sedan körde jag därifrån utan att se mig om. I baksätet låg en halväten kanelbulle som Freja glömt. Doften av kanel fyllde bilen, och jag tänkte på hur ett hem kan lukta sött, men ändå vara stängt för alltid.
