Utanför stod hon, i en grå kappa som luktade våt ull och buss. Februarisnön låg i drivor kring trapphuset i Gottsunda, och Monika Byströms kinder var röda av kyla – eller av något annat.
Elin höll i dörrhandtaget så hårt att knogarna vitnade. Två år. Inte ett samtal, inte en krona, inte ett julkort.
– Jag måste prata med dig, sa Monika och harklade sig. Det gäller Alva. Hon behöver ju pengar. Operationen. Jag är hennes farmor.
Elin stod kvar. Bakom henne, i den lilla ettan, låg tvååringen och sov middag under ett IKEA-täcke med elefanter. Kylskåpet brummade. Ugnen var på 175 grader för fiskpinnarna som snart skulle in.
– Du kommer hit nu, sa Elin. Efter att du ställde dig och såg på när Stefan slängde ut mig, höggravid, på gatan utanför er villa i Knivsta. Du stod i fönstret, Monika. Jag såg dig.
Monika drog efter andan.
– Det var en svår tid… Stefan var förvirrad, och Lotta…
– Lotta med sina två barn, ja. Stefan valde en färdig familj. Och du sa att jag medvetet blev gravid för att fånga honom. Du kallade mig en parasit.
Elin flyttade inte en millimeter från dörröppningen. En granne med en tax passerade i trappan och sneglade.
Monika rätade på ryggen.
– Det var dumt sagt. Men nu har Alva ett hjärtfel, och jag vet att du inte har råd. 240 000 kronor är mycket för en ensam sjuksköterska. Vi kan hjälpa till. Stefan och jag. Men då måste du skriva in honom som pappa i folkbokföringen. Riktig familj. Han vill träffa sin dotter.
Elin log – ett litet, vasst leende.
– Stefan är inte hennes pappa på pappret. Jag bad honom skriva under skilsmässopapperen utan att läsa. Han signerade allt, bara han slapp vänta. Alva heter Andersson, som jag. Inte Byström. Hon har aldrig haft en farmor.
Monika grep tag i dörrkarmen.
– Det där kan man ändra på. En advokat kan…
– Ska jag berätta hur många gånger han ringde under förlossningen? sa Elin. Noll. Hur många gånger han frågade om det var en pojke eller flicka? Noll. Inte ett sms ens. Men Lottas ungar fick studsmatta i födelsedagspresent. Det såg jag på Facebook.
Monika bleknade. Hennes väska, en slitgammal Fjällräven, hängde snett över axeln. Hon drog upp en näsduk ur fickan.
– Elin, snälla. Alva är mitt blod. Operationen måste ske i mars, annars…
– Operationen är redan betald, avbröt Elin.
Monika stelnade.
– Va?
– Jag startade en insamling på nätet. Folk är snälla när ett barn är sjukt. Plus mina föräldrar sålde sommarstugan utanför Piteå. Jag har 238 000 på kontot. Saknas 2000, men det löste sig med Swish från en gammal klasskompis i förrgår.
Hon tog ett steg framåt så att Monika tvingades backa mot trappräcket.
– Så nej, jag behöver inte era pengar. Eller Stefan som plötsligt leker pappa för att Lotta inte vill ha ett tredje barn med honom. Det där känner jag till. Lotta är inte så förtjust i att bli mamma igen. Och så tänkte ni: vi har ju en färdig unge. Bara att hämta.
Monikas mun öppnades och stängdes. Från insidan hördes Alva ropa “mamma” med sömndrucken röst.
– Du får inte hindra mig från att träffa henne! väste Monika. Det är omänskligt!
– Omänskligt var att stå i fönstret när en höggravid kvinna fick släpa ut sina saker i en sopsäck. Jag minns att du hade en kaffekopp i handen. Höganäs, blå med gula blommor. Och att radion spelade “Sommartider”. Ni körde igång grillen senare, va?
Elin lade handen på dörren.
– Jag har en kycklinggratäng i ugnen. Alva ska bada. Sen ska vi bygga legotorn. Utan dig.
Monika höll fram ett papper. En adresslapp med Stefans handstil, samma snirkliga bokstäver som i gamla vykort Elin sparat i en låda.
– Han gav mig adressen. Han vill träffa dig också. Vi kan lösa allt.
Elin tog lappen och rev den i fyra bitar. Konfettit föll på Monikas skor.
– Hälsa Stefan att han kan swisha 2000 kronor om han har dåligt samvete. Men Alva kommer aldrig veta vem han är. Det får vara hans straff. Och ditt.
Hon stängde dörren. Låset klickade tre gånger – ett vanligt, ett säkerhetslås, och en hasp som hon nyss monterat för att vara riktigt lugn.
Monikas röst hördes genom brevinkastet, men orden dränktes i ljudet av badvattnet som började spola.
Elin gick in i badrummet, satte sig på badkarskanten och såg Alva plaska med plastankorna. Hennes fingrar letade instinktivt efter ärret på flickans bröstkorg – nästan osynligt nu, men där.
“Mamma ledsen?” frågade Alva och blötte ner hennes tröja med en blöt anka.
Elin skakade på huvudet och log.
“Nej. Mamma färdig.”
Och medan badskummet yrde tänkte hon att Gottsundatornet såg vackert ut mot kvällshimlen, och att ungstermometern just pekade på perfekta 175 grader.
