Agnes drog åt sadelgjorden, och det svarta stoet under henne skalv till. Saga, kolsvart med fyra kritvita strumpor, stod i stallgången och kastade med huvudet. Öronen for fram och tillbaka – spanande, lyssnande.
– Vad är det, gumman? Agnes lutade sig fram och strök den glänsande halsen. – Är det något?
Lennart, den sextioårige stalldrängen, ställde ifrån sig grepen.
– Hon har hållit på så här i timmar, sa han. – Lyssnar efter något vi inte hör.
Agnes mindes förra gången. Då hade Saga tvärvänt mitt under en uteritt och lett henne rakt genom en hage till en övergiven flyttkartong vid en björkdunge. Tre valpar med hopklistrade ögon, pipande efter sin mamma. Den minsta, en svart med vita tassar, sov nu hemma i Agnes lägenhet – döpt till Natt.
– Jag rider ut, sa Agnes till Lennart. – Hon vill visa mig något igen.
Hon lättade på tygeln och Saga sköt iväg i trav längs grusvägen mot skogen. De följde en slinga förbi en övergiven lada, och plötsligt stannade stoet. Hela kroppen spändes. Hon frustade högt och vred huvudet mot ett djupt dike.
Agnes satt av. I det halvtorra gräset, halvvägs ner i vattenfåran, låg en gråspräcklig katt. Den andades knappt, och ena framtassen hängde i en underlig vinkel.
– Okej, lilla vän, viskade Agnes och drog av sig jackan. Hon lindade försiktigt katten, lyfte den mot bröstet. Saga stod blickstilla.
De vände hemåt i skritt. Veterinären på ridskolan, Karin, tog emot katten – bruten tass men stabil. Marianne, tränaren, kom in i stallgången med ett trött leende.
– Saga igen?
– Hon hittade honom i diket. Det är tredje gången den här sommaren.
– Det är ingen olycka, sa Marianne. – Det är någonting annat.
***
Augusti kom med kvävande hetta. Agnes och Saga tränade inför regionmästerskapen i Göteborg. Stoet var felfritt på banan, och de hade redan plockat hem ett silver i det lokala meetinget. Katten, som fått namnet Stig, flyttade in hos Marianne och blev stallkatt med egen korg i sadelkammaren. Lennart adopterade en omplacerad terrier som Saga nosat upp bakom en bensinmack. Agnes pärm med bilder – “Sagas räddade” – innehöll nu sju hundar och fem katter, alla förmedlade till nya hem.
En onsdagskväll i september stod Agnes i fracken utanför Göteborgs ridhus. Saga dansade fram genom Kür-programmet, varje steg en musikalisk fras. Applåderna dånade.
Efter ritten ledde Agnes stoet mot stalltälten. Marianne skyndade fram.
– Ni är i topp! Det där var magiskt!
En skarp röst skar genom sorlet:
– Den där krabaten har en allvarlig brist.
Agnes vände sig om. En kvinna i mörkblå frack satt på en fux, blicken fäst på Saga. Ansiktet var vagt bekant.
– Ursäkta?
– Jag känner igen stoet. Jag var hennes tredje ägare. Hon är hopplös. Under året jag hade henne drog hon hem fyra katter och två hundar. De tidigare ägarna gjorde sig av med henne av precis samma skäl. Hon har en defekt. Hon kan inte låta bli.
Marianne tog ett steg fram.
– Det där är ingen defekt. Det är medkänsla.
– Kalla det vad ni vill, fräste kvinnan – Cecilia, insåg Agnes plötsligt, från kontraktet. – Förr eller senare kostar det er segern.
Agnes såg på Saga, som sänkt huvudet mot hennes axel. Hon mindes Natt som kurrade i hennes knä om nätterna. Stig som spann i Mariannes famn. Lennarts terrier som viftade på svansen varje morgon. Alla de andra, små liv som fått en andra chans.
– Det är snarare du som har en brist, sa Agnes lågt. – Att du inte ser det för vad det är.
Cecilia fnös och red iväg.
Timmarna senare stod Agnes och Marianne och såg ut över tävlingsplatsen. De hade vunnit. Guldet glimmade mot Sagas svarta bringa. Lennart körde fram hästtransporten, och de lastade in stoet i skenet av strålkastare.
De rullade ut på de slingriga småvägarna genom skogarna. Agnes höll ratten, trött men lycklig. Plötsligt small det i transporten – ett hårt slag mot väggen. Sedan ett till. Och ett till.
Agnes bromsade in, hjärtat i halsgropen. Hon klev ur och öppnade bakdörren. Saga stampade, frustade högt och vred hela huvudet åt höger.
– Vad är det nu? muttrade Lennart.
Agnes lyssnade. Långt borta, svagt men tydligt – ett pipande ljud. Hon klev ut på vägkanten och följde ljudet. I en taggig buske, intrasslad i en bit fisknät, satt en kaninunge. Den darrade, ett öra blödde.
– Marianne, snabbt!
De lossade försiktigt nätet. Kaninungen pep svagt men levde. Agnes svepte in den i en handduk och tryckte den mot bröstet. Saga frustade mjukt och lugnade sig.
Då bromsade en bil in bredvid dem. Rutan vevades ner. Cecilia satt bakom ratten. Hon såg på kaninungen, på Saga, på Agnes.
– Ni kommer aldrig vinna något stort om ni håller på sådär, sa hon.
Agnes höll kvar hennes blick.
– Vi har redan vunnit. Det är du som inte förstår vad ett riktigt pris är.
Cecilia skakade på huvudet och körde därifrån. Motorljudet dog bort mellan granarna.
Marianne strök Saga över mulen.
– Ingen brist, viskade hon. – Bara ett hjärta för stort för den här världen.
Agnes lyfte försiktigt kaninungen och såg på Saga. Stoet blinkade långsamt, och det såg nästan ut som ett leende.
– Tack, gumman. Utan din brist vore allt mycket kallare.
Saga gnäggade lågt, som om hon höll med. De körde vidare genom mörkret, den lilla varelsen varm mot Agnes bröst, och bakom dem lade sig landsvägen tom och tyst.
