Johan stirrade in i kylskåpets gapande tomhet. En ensam skrumpen morot låg och tryckte i grönsakslådan. Annars bara en halv tub senap. Han slog igen dörren med en smäll som fick hela köket att skallra.
— Middan står på spisen. Jag tänkte bara värma den, — sa Elin trött och lade undan datorn. Hon hade suttit med jobbets månadsbokslut ända sedan hon kom hem från förskolan med Leah.
— Middag? Det där? — Johan pekade med en djup rynka i pannan mot plattorna. — Jag har slitit tolv timmar på bygget. Jag är hungrig, Elin. På riktigt.
— Det fanns inte mer pengar över efter att jag handlat. Jag fick lönebeskedet igår. Du vet det.
— Och vad är det för slags käk? — Han lyfte locket på stekjärnet som om det låg en död mus där under. — Du vet vad mamma sa redan när vi flyttade ihop. Att du aldrig skulle lära dig ta hand om ett hem ordentligt.
Elins hand stannade mitt i rörelsen. Den där svidande kommentaren sved lika vasst varje gång.
— Jaså, din mamma sa det? Och på vilket sätt tar jag inte hand om hemmet, Johan? Här är rent. Det doftar nytvättat. Din dotter mår bra, är mätt och sover. Vad mer kräver du?
— Det här är ingen mat, — fräste Johan och körde gaffeln i en av biffarna. — Det är mest potatis och ströbröd. Var är köttet? Och var är efterrätten? Hemma hos mamma fanns det alltid något sött efter maten.
— Hemma hos din mamma hade de två hela löner att röra sig med, — sa Elin tyst. — Jag bakar gärna en kladdkaka i morgon. Om du sätter över femtiolappen det kostar. Eller handlar.
— Du vet ju att jag hjälper mamma nu! Efter pappa dog…
— Jag vet. Men jag kan inte trolla fram mat ur tomma lönebesked. Maten du ratar är hemlagade järpar, kokt potatis och en sallad. För mig låter det som en rätt bra tisdagskväll.
Johan grimaserade.
— Järpar? Det smakar ju bara lök. Om du ändå inte kan laga något vettigt kunde du väl köpt Findus frysta köttbullar åtminstone. Sånt man bara värmer.
— Köttbullarna kommer i morgon. Om jag lägger de sista kronorna på det idag får jag ingenting till Leahs lunch och mellanmål på hela resten av veckan. Men om du tar med mjölk, bröd, ägg och något protein när du kommer hem imorgon så kan allt hända. Då kan jag baka. Då kan jag göra din mammas kalops.
Johan ställde ifrån sig tallriken med en demonstrativ min.
— Min mamma hade rätt från dag ett. Du är kallsinnig. Allt handlar om pengar för dig.
— Pengar? Jag tjänar åtta tusen mer än du i månaden före skatt. Jag betalar räntan på bostadsrätten, barnförsäkringen, elen, bredbandet, förskoleavgiften, bilförsäkringen, maten, kläderna till Leah och sparpengarna till henne. Vad lägger du dina pengar på, Johan?
Johan tittade bort. Det hade pågått i nästan ett år nu. Hans lön försvann spårlöst så fort den kom in på kontot.
— Du vet. Mamma. Hon måste ha hjälp. Och syrran Jessica.
— Jag vet att Jessica ska skiljas. Jag vet att din mamma hjälper henne ekonomiskt. Men varför ska våran familj betala för din systers skilsmässa? Varför ska din dotter stå tillbaka för att Jessica har tre ungar och inte kan budgetera?
— Säg inget om Jessica! Hon har det tufft! — Johans röst gick upp i falsett.
— Vi har det också tufft. Jag är trött.
— Trött? Du sitter ju bara på kontor hela dagarna!
Elin stirrade på honom. Mannen hon gifte sig med för sex år sedan hade förvandlats till en främling. En argsint, frånvarande främling som kom hem och klagade på maten.
— Jag åker till mamma nu. Du får fundera på din attityd tills jag kommer tillbaka, — sa Johan och slet åt sig jackan från stolen.
Han försvann ut i trapphuset och dörren slog igen bakom honom med ett metalliskt eko. Elin satt kvar. Hon trodde han skulle vara tillbaka om några timmar. Men Johan hörde inte av sig på tre dagar.
På kvällen den tredje dagen dök han upp igen. Solen stod lågt genom köksfönstret när han klev in, bar på en påse kanelbullar från Pressbyrån och log ett nästan blygt leende.
— Mamma kom och hämtade Leah precis. De ska gå på Junibacken i helgen. Så vi är ensamma. Vi måste prata allvar. Du måste förstå mig, Elin. Just nu är det kritiskt för mamma.
— Din mamma jobbar halvtid på försäkringskassans arkiv och har en tjänstepension som är högre än genomsnittet. Vilken kris pratar du om?
— Mamma hjälper Jessica! Och barnen. Du glömmer att jag har en syster.
— Jag glömmer ingenting. Din mamma har aldrig ens tagit med Leah till lekparken. Inte en enda gång. Så vilken hjälp är det tal om egentligen? Du har inte köpt ett enda plagg eller en enda leksak till vår dotter på nio månader. Du köpte inte ens en blomma på min födelsedag. Så jag frågar igen: vart går pengarna?
— Jessica måste komma på fötter. Det är tillfälligt.
— Jessica har aldrig stått på egna ben i hela sitt liv. Hon har en man. Snart ex-man. Han har försörjningsplikt för barnen. Det är inte ditt jobb.
— Du fattar ingenting om familj, Elin. Du har aldrig gillat min familj.
— Vet du vad. Fortsätter det så här finns det snart ingen familj kvar. Du har förvandlats till en lodis som häckar hos sin morsa fem nätter i veckan och kommer hit och gnäller på att jag inte serverar oxfilé en vanlig tisdag. Jag orkar inte mer. Så här: från och med nu äter du, sover du och tvättar du där du gör av med din lön.
— Men lägenheten är ju vår gemensamma! — protesterade Johan med något vilt i blicken.
— Betalade du avgiften till föreningen förra månaden? Eller räntan? Just det. Gå nu.
Johan gick. Han kom förbi då och då, hämtade rena kläder, upprepade samma mantra om sin mor och syster. Ingenting förändrades. Svärföräldrarna hörde aldrig av sig för att medla. Elins relation med dem hade varit frostig sedan första dagen. När Leah föddes kom de med en filt från Åhléns, stannade i tolv minuter och gick. Leah fyllde snart fyra.
Det förflöt fyra månader i ett slags tomt vakuum. Försommaren kom. Elin packade väskorna och tog med Leah på den semester de sparat till i två år. Kreta. En vecka på ett enkelt hotell en bit från stranden. Hon frågade Johan av ren artighet om han ville följa med. Han mumlade något om att han var pank.
De kom hem en vecka tidigare än planerat. Elins pappa hade ramlat och brutit lårbenshalsen nere i Varberg. Han låg nu på Hallands sjukhus och Elin flög hem i panik, direkt från charterbussen, för att finnas där för sin mor och ordna med vården. Hon klev in genom ytterdörren i Uppsala med Leah sovande i famnen och resväskan på släp.
Lampan i vardagsrummet lyste. Det luktade cigarettrök. Johan stod barfota i hallen, med ett panikslaget uttryck i ansiktet.
— Varför är du redan hemma? — väste han. — Ni hade ju en vecka kvar! Jag trodde inte…
— Pappa är på sjukhus. Varför står du här? Är det här du bor nu igen?
— Jag… Elin, lyssna. Det är inte som du tror.
Från sovrumsdörren, iförd Elins sidenmorgonrock, klev en ung tjej ut. Hon hade mörkt, bakåtslickat hår och en kropp som nyss fyllt tjugo. Hon tittade lojt mot hallen.
— Jojje, vem är det? Är det din syrra?
— Hon heter Elin, — sa Elin iskallt. — Och du har exakt tre minuter på dig att ta av dig min morgonrock, packa dina grejer och försvinna härifrån.
— Ta det lugnt nu, — sa tjejen och korsade armarna. — Jag heter Cindy. Jag är gravid. Med Johans barn. Vi ska bo här.
Johan såg ut som om han ville sjunka genom parketten.
— Cindy… snälla… Elin, hör på mig. Hon hade ingenstans att ta vägen. Hon är inneboende bara. Bara tillfälligt.
— Inneboende i mina underkläder, ser jag. Du. Johan. Du ska veta att jag imorgon tar kontakt med familjerätten. Jag kommer kräva ensam vårdnad, hela bostadsrätten och fullt underhåll. Du kommer betala tills Leah är arton. Och du, Cindy. Ring Johans mamma och gratulera henne till det nya barnbarnet. Eftersom jag antar att det var där du sov om nätterna innan du flyttade in här?
Cindys hånfulla min sprack långsamt sönder.
— Hans mamma? Hon kastade ut mig. Hon sa att jag var en äcklig liten hora som förstörde hennes sons liv.
— Jaså? — Elin log ett vasst, plågat leende. — Mig tyckte hon aldrig om. Hon sa att jag var kass på att laga mat. Att jag var kall. Så du lär ju få det fantastiskt fint ihop med henne framöver. Min djupaste sympati.
— Du… ska ni skiljas på riktigt? Johan! Du lovade! Du sa att du var frånskild! Du sa att lägenheten var din! Vad fan ska jag göra nu? Med magen?
— Åk till hans mamma, — sa Elin och öppnade ytterdörren på vid gavel. — Ni har tre minuter. Jag har just landat från ett charterplan, min pappa opereras imorgon bitti och jag tänker inte offra en sekund till på er cirkus.
Cindy sprang in i sovrummet, slet åt sig en svart sopsäck med kläder och rusade ut gråtande i trapphuset. Johan stod kvar. Grå i ansiktet. Han öppnade munnen.
— Elin… vart ska vi ta vägen? Det är mitt i natten snart.
— Till din mamma. Det är bara fyra hållplatser med bussen. Åk nu.
Dagen efter ansökte Elin om äktenskapsskillnad, om vårdnad och om att få överta bostadsrätten. Johan försökte krångla.
— Vi måste lösa det i godo. Mamma vägrar låta oss bo där. Hon avskyr Cindy. Och du kan väl flytta hem till dina föräldrar i Varberg? Då kan jag bo kvar här själv och…
— Är du allvarlig? Du och din flickvän tänker alltså ta över mitt hem medan jag flyttar trettio mil bort? Nej. Jag köper ut dig. Du får din halva andel av marknadsvärdet. Kontant. Sedan är vi klara.
— Du har inte råd att köpa ut mig! Det fattar du väl!
— Jag har sparat. I sex år. Av min egen lön. Medan du gav varenda krona till din mamma. Så jo. Jag har råd.
Det blev en segdragen process. Johan, pressad av Cindys tjat och mammans totala avvisande, gick till slut med på att sälja sin del. Pengarna landade på hans konto. Han försvann.
Han följde umgängesschemat punktligt. Leah träffade sin pappa en gång varannan helg, ibland glesare. Skilsmässan gick igenom. Allt blev stilla.
En kväll i slutet av oktober, när höstregnet piskade mot rutorna och löven låg som våta trasor på gatan, ringde det på dörren. Elin öppnade. Där stod Johan. Genomblöt. Utan ytterjacka.
— Får jag komma in? Bara en stund. Snälla.
— Vad har hänt?
— Cindy har… det är slut. Hon kastade ut mig när pengarna från lägenhetsförsäljningen var slut. Hon sa att ungen ändå inte var min. De tog ett DNA-test. Jag fick papperen i förrgår. Jag är inte far till barnet.
Han huttrade. Dropparna rann från håret.
— Jag har sovit i bilen i två nätter. Mamma vägrar släppa in mig. Jessica och hennes ungar har flyttat in permanent. Det finns ingen plats. Jag har inget kvar, Elin.
— Du får sova i vardagsrummet. På soffan. En natt. Sedan får du lösa resten själv.
Han somnade innan hon hann lägga fram en kudde. På morgonen när hon vaknade stod frukosten framdukad. En tallrik gröt med sylt och en kopp kaffe. Johan satt på huk i hallen och knöt skorna.
— Tack för inatt. Här är tvåhundra spänn till maten. Jag hittade ett rum i Gottsunda att hyra. Ganska sjabbigt men nära. Jag kan börja hämta Leah på förskolan mer om du vill.
— Okej. Gör det.
Han höll vad han lovade. Han dök upp vid varje lämning och hämtning han fick tillåtelse till. Började följa med Leah till simskolan. Slutade totalt att skicka pengar till sin mor och syster. Hela lönen gick till hyra och underhåll. Han frågade aldrig om något mer.
Så gick två år. Leah började skolan. Elin befordrades till ekonomichef på sin arbetsplats, ett mellanstort logistikföretag i Boländerna. Allt rullade. Lugnt, rent, välorganiserat.
Sedan kom smällen. En rutinundersökning på vårdcentralen upptäckte en aggressiv tumör i livmodern. Operationen gick bra men komplikationerna efteråt blev nästan värre än själva sjukdomen. En svår infektion. Blodförgiftning. Elin svävade mellan liv och död i tre veckor på Akademiska sjukhuset.
Johan tog tjänstledigt från jobbet samma dag han fick reda på det. Han lämnade hyresrummet, flyttade tillfälligt in i gästrummet i Elins lägenhet för att ta hand om Leah. Sedan började han pendla till sjukhuset. Varje dag. Tolv timmar om dagen. Han matade henne med sked, bytte lakan, läste högt ur deckare, bråkade med läkarna när han ansåg att smärtlindringen var för dålig. När Elin äntligen fick komma hem, femtio dagar senare, kunde hon inte gå själv. Hon var svag som ett nyfött barn. Johan lyfte henne ur bilen och bar henne upp för de tre trapporna.
I ett halvår levde de sida vid sida som ett rent funktionellt team. Han skötte hushållet, jobbade kvällar och nätter på distans som teknisk support, nattade Leah, såg till att Elin tog sina mediciner och tränade sin gångförmåga varje dag. Långsamt kom krafterna tillbaka.
En kväll, efter att Elin för första gången på egen hand lagat en hel måltid — en enkel fiskgratäng — och diskat undan, stod Johan i hallen med sin slitna sportbag packad.
— Du är frisk nu. Du klarar dig själv. Jag flyttar tillbaka till rummet i Gottsunda.
Han undvek att möta hennes blick. Rotade efter nycklarna i fickan.
Elin stod lutad mot köksbänken med en kökshandduk i händerna. Hon såg på honom. Såg de grå strimmorna vid tinningarna som inte funnits där för två år sedan. Såg de nariga händerna efter hundratals tvättar av golv, kläder, sängkläder. Såg mannen som hade krossat hennes hjärta men sedan sålt allt han ägde för att hålla henne vid liv.
— Johan.
Han stannade med fingrarna runt handtaget.
— Stanna.
Han rörde sig inte.
— Du hörde vad jag sa. Stanna här. På riktigt. Vi börjar om. Men… — Hennes röst sprack, men ögonen log. — Köttbullarna på tisdagarna gör du.
Han vände sig långsamt om. Väskan gled ur handen och landade med en duns på hallmattan. Sedan gick han rakt fram, slog armarna om henne och gömde ansiktet mot hennes hals. Han sade ingenting. Men axlarna skakade.
Ute hade skymningen fallit och regnet upphört.
