Karin hade slutat räkna hur många gator hon sprungit genom.
”Freja! Freja!”
Ingen hund kom.
Bara en timme tidigare hade de lekt på ett öppet fält utanför Uppsala. Karin kastade en boll, och den unga schäferblandningen sprang lyckligt efter den.
Sedan passerade ett gäng motorcyklar på vägen.
Motorerna vrålade.
Ett högt knallande fick Freja att kasta sig mot Karin. Men ännu en smäll kom precis bakom dem.
Hunden vände och sprang.
Karin följde efter så länge hon kunde.
Hon letade mellan garage, lagerlokaler och kolonilotter. Hon visade bilden i telefonen för alla hon mötte.
Till slut vek sig benen.
Hon föll — och vaknade i sängen.
Maken Henrik höll om henne.
”Samma dröm igen?”
Freja hade varit borta i nästan tre år.
Karin hade sökt överallt. Hon hade besökt hundstall, svarat på falska tips och rest flera timmar för att möta hundar som inte var hennes.
Sedan hade hon slutat hoppas.
Åtminstone på dagarna.
”Vi kanske skulle kunna bli jourhem åt en hund”, föreslog Henrik.
”Jag klarar inte att förlora en till.”
”Men du förlorar Freja varje natt.”
Nästa morgon körde de till vänner utanför Örebro.
På en mindre väg såg Karin plötsligt en hund i diket.
”Stanna!”
Det var en ljusbrun tik med smutsig päls. Hon sprang förvirrat fram och tillbaka och ryggade varje gång en bil passerade.
Karin gick långsamt fram.
”Kom, vännen.”
Hunden gömde sig bakom ett vägräcke.
Karin satte sig på marken och tittade bort.
Efter en stund hörde hon tassar.
Tiken stod bara någon meter bort.
På halsen hade hon ett slitet grönt halsband. Under spännet syntes tre svarta stygn.
Karin hade själv sytt fast det spännet efter att Freja bitit sönder halsbandet som unghund.
”Henrik…”
Karin viskade hundens gamla smeknamn:
”Fiffi?”
Tiken började darra.
Sedan lade hon huvudet mot Karins bröst och gav ifrån sig samma låga ljud som Freja brukade göra när hon varit ensam för länge.
Karin höll om henne och började gråta.
Då märkte Henrik att pälsen på ena sidan var rakad. Ett nummer var skrivet med svart märkpenna.
”Det ser ut som ett polisärende”, sa han.
I samma ögonblick hördes sirener.
Två polisbilar stannade.
En polis gick rakt mot hunden.
”Flytta er från henne. Den här tiken är det enda vittnet vi har.”
Karin reste sig men släppte inte halsbandet.
— Hon är min. Hon försvann för tre år sedan.
Polisen tittade snabbt på henne.
— Då kan ni kanske hjälpa oss.
Freja hade bott hos en äldre kvinna, Astrid Holm, i en liten stuga några kilometer därifrån.
Astrid hade hittat hunden nära en järnväg nästan tre år tidigare. Hunden saknade läsbar bricka, och den första chipsökningen gav inget resultat.
Astrid kallade henne Saga.
Fyra dagar tidigare hade Astrid försvunnit.
Hennes bil stod hemma. Dörren var öppen. Mobilen låg på köksbordet.
Saga hade kommit tillbaka ensam med lera på tassarna och ett sönderrivet koppel.
Polisen hade tagit henne till veterinär. Där rakades pälsen för att behandla ett sår och ärendenumret skrevs på huden inför transporten till ett tillfälligt hundstall.
På vägen dit hade en lastbil smällt i ett väghål. Hunden fick panik och flydde.
— Hon vet troligen var Astrid är, sa polisen. Men vi hann inte följa henne innan hon försvann igen.
Karin satte sig på huk.
— Freja, var är hon?
Hunden såg mot skogen.
Sedan började hon gå.
Polisen bad Karin och Henrik att följa med på avstånd.
Freja sprang först längs ett dike, sedan in på en stig. Två gånger stannade hon och väntade.
Efter nästan fyrtio minuter nådde de ett gammalt jaktskjul.
Där inne låg Astrid.
Hon hade ramlat och skadat benet när hon letade efter en bortsprungen kalv från grannens gård. Mobilen hade hon lämnat hemma. Freja hade stannat hos henne i två dygn och sedan sprungit efter hjälp.
Astrid var uttorkad och nedkyld men vid medvetande.
När hon såg hunden log hon.
— Där är du, Saga.
Freja gick fram till henne och lade sig tätt intill.
Karin stod i dörren.
Glädjen över att ha hittat sin hund blandades med en ny sorg.
Astrid hade inte stulit Freja.
Hon hade räddat henne.
På sjukhuset berättade Astrid att hon hade satt upp lappar och ringt flera hundhem. Men Freja hade hittats långt från Uppsala och ingen kopplade samman efterlysningarna.
När veterinären senare sökte noggrannare hittades chipet nära vänster bog.
Det bekräftade Karins ägarskap.
— Då ska hon hem till dig, sa Astrid.
Karin såg hur Freja låg med huvudet på den äldre kvinnans sko.
— Hon har redan två hem.
De ordnade det försiktigt.
Freja flyttade tillbaka till Karin och Henrik, men Astrid blev en del av deras liv.
Varannan helg åkte de till stugan. När Astrids ben läkt tog hon långa promenader med Freja igen.
Hunden fortsatte att reagera på både Freja och Saga.
Karin hade först tänkt att det skulle göra ont.
I stället blev det ett bevis på att hunden hade varit älskad även när hon själv inte kunde nå henne.
Coșmarurile au dispărut treptat.
En natt drömde Karin att Freja sprang bort genom skogen.
Den här gången följde hon inte efter i panik.
Hon väntade.
Efter en stund kom hunden tillbaka tillsammans med Astrid.
På morgonen berättade hon drömmen för Henrik.
— Vad tror du den betyder?
Karin tittade på Freja, som sov på mattan med två halsband bredvid sig: det gamla gröna och ett nytt med båda kvinnornas telefonnummer.
— Att hon inte försvann ur världen, sa Karin. Hon hittade bara någon som höll henne trygg tills vi möttes igen.