Hela sitt liv hade Lars drömt om en son. Han hade till och med ett namn redo – Theo. Men ödet ville annorlunda, och i familjen växte tre döttrar upp. Hans fru Karin var aldrig ledsen över det. "Se vilka underbara skönheter vi har!" brukade hon säga. Lars log och nickade. Utan tvekan älskade han sina smarta flickor högt. Ändå kunde han ibland känna ett litet sting av avund när han såg grannen spela fotboll med sina pojkar.
"Sluta nu, Lars! Din Milla går ju på karate. Hon slåss bättre än vilken kille som helst," sa hans vän. Lars skrattade. Milla, tio år gammal, var verkligen en tuffing. Hennes systrar – de sjuåriga tvillingarna Sanya och Disa – hade också ett eldigt temperament. Men drömmen om en son lämnade honom aldrig. Hans döttrar hade också en dröm – ett husdjur.
"Absolut inte. Jag står inte ut med ett djur som skäller dygnet runt," viftade Lars bort flickornas böner om en hund. "En katt förstör tapeterna. Hamstrar luktar illa. Papegojor är för högljudda," avfärdade han alla förslag. Flickorna surade och blev till och med kränkta. "Hos Nellie och Lo har de två hundar! Och det går jättebra," muttrade Milla tyst, men pappan var orubblig. "Vi hittar på något," tröstade Sanya, som aldrig gav sig.
Lars födelsedag närmade sig. Flickorna satt i Millas rum och grälade om vad de skulle ge pappa.
"En termos? Ett rakset?"
"Nej, nej! Det är alldeles för tråkigt!"
"Tänk ut något själv då, om du är så smart! Vi ritar ett kort istället! Två dagar kvar till kalaset!"
"Är ni på dagis, eller? En present måste vara oväntad och minnesvärd! Det säger mamma alltid."
Diskussionen hade hållit på i en halvtimme och hotade att övergå i slagsmål, när telefonen plötsligt ringde.
"Milla, glömde ni inte att slänga soporna?" frågade mamma.
"Självklart… inte. Allt är slängt. Är du redan på väg hem?" ljög Milla utan att blinka. Hon försäkrade sig om att mamma inte skulle komma på ett tag och började snabbt göra sig i ordning.
"Vi följer med!" sa tvillingarna i kör.
"Behöver vi alla tre gå ut med en enda soppåse?" rynkade Milla pannan. Men några minuter senare var hela trion redan utanför porten.
"Hör ni? Det låter som att det kommer från soprummet," viskade Disa. Flickorna stannade och nickade. När de kom närmare förstod de att ett ynkligt jamande kom inifrån en av sopcontainrarna.
"De kan väl inte ha kastat in en katt?" sa Milla osäkert. Sanya ryckte på axlarna och började energiskt kasta ut soppåsarna som fyllde containern. Systrarna, som grimaserade av obehag, började hjälpa till. Som om katten förstod att räddningen var nära gav den ifrån sig ett förtvivlat skrik.
"Hoppas den inte hoppar på oss. Och varför har den inte krupit ut? Har den fastnat?" stånkade Milla, hängande över kanten. På andra sidan jobbade Sanya och Disa febrilt. En stund senare fick de svaret.
"De vuxna har tappat förståndet helt. Hur kan man komma på tanken att packa en katt i en plastpåse och slänga den?" röt Milla medan hon knöt upp den prasslande plasten där en livrädd, orange katt tryckte.
"Vad vacker och kelig den är! Hur kunde de kasta ut stackarn?" suckade Disa. Katten kröp genast upp i flickans famn och tryckte sig mot henne, darrande av skräck.
"Vad har ni ställt till med, små banditer? Ni har tömt sopor över hela gatan! Jag ska minsann klaga för era föräldrar. Titta, de roar sig så fort mamma och pappa är borta!" röt gamla fru Valborg över hela gården. Det var lönlöst att argumentera med den barska kvinnan. Hon närmade sig snabbt trots sin aktningsvärda ålder.
"Spring," kommenderade Milla direkt. Och systrarna rusade mot porten, följda av fru Valborgs arga rop.
"Puh, det verkar som vi klarade oss," pustade Sanya när de slog igen ytterdörren.
"Hon kommer att skvallra. Var så säkra. Minns ni när vi krossade rutan i trapphuset? Hon dök upp direkt och berättade för pappa samma kväll," muttrade Milla och mindes deras tidigare bus.
Lars var under tiden på väg hem från jobbet. Han var på ett strålande humör. Framför honom låg en ledig helg och hans födelsedag. Han hade älskat denna högtid sedan barndomen och såg fram emot att fira den med sin familj. Plötsligt stod en romsk kvinna framför honom.
"En oväntad present väntar dig, kära du! Du kommer bli glad, du kommer skratta!" sa hon snabbt, rörde vid mannens hand och gick omedelbart därifrån. "Konstiga spåtanter det blivit nu för tiden. Förr bad de åtminstone om en slant," log Lars för sig själv och skyndade hem utan att fästa något större avseende vid orden.
Hemma rådde ett livligt meningsutbyte.
"Vad ska mamma ge honom? Har ni fått reda på det?" frågade Milla, men tvillingarna ryckte bara på axlarna.
"Jag frågade, men mamma sa att det är en överraskning. Vi får veta när det är dags," svarade Sanya. Och detta var märkligt. Mamma brukade alltid förbereda pappas kalas tillsammans med dem.
"Jag såg att hon la något i ett presentkuvert. Kanske en resa? Minns ni att de drömde om en semester tillsammans?" sa Disa fundersamt.
"Möjligt. Men vår överraskning blir inte sämre. Den kommer att kommas ihåg länge och bli en total överraskning för pappa," fnissade Milla.
"Huvudsaken är att han inte upptäcker den för tidigt," viskade Sanya och satte fingret mot läpparna.
Just då ringde det på dörren och flickorna rusade för att öppna. Där stod deras föräldrar.
"Ni är påfallande tysta idag. Erkänn genast, vad har ni ställt till med nu?" sa Karin och granskade sina döttrar ingående. Men systrarna försäkrade att allt var i sin ordning.
"Vi har till och med slängt soporna!" rapporterade Milla.
"Det var bra. Varför är det så blött i badrummet?" frågade mamma och gick mot handfatet. Flickorna utbytte blickar.
"Förlåt, mamma, jag skulle tvätta en tröja. Jag råkade fläcka ner den lite," sa Disa och slog ner blicken.
"Ingen dag utan äventyr!" skrattade Lars. Hans humör var på topp. Flickorna gick snabbt till sina rum och gick och la sig utan minsta protest.
"De växer upp, minsann… Titta vad lydiga de är idag. De förbereder säkert en överraskning," log Lars och kysste sin fru.
"Det ser mer ut som lugnet före stormen," sa Karin tveksamt. Hon kände sina döttrar alldeles för väl.
De hade redan somnat, när ett ljud hördes från Millas rum.
"Jag tyckte något jamade," viskade Lars genom sömnen. När de gick in i barnrummet satt Milla och Sanya tillsammans.
"Jag hade en mardröm, men nu är allt bra. Jag sover hos Milla, okej?" sa lillasystern tyst.
"Självklart, älskling. Behöver ni verkligen inte vår hjälp?" frågade Karin. Systrarna nickade ivrigt och resten av natten förflöt lugnt.
Natten före sin födelsedag sov Lars dåligt. Han drömde mardrömmar om en rödhårig romsk kvinna. Hon jamade och stirrade på honom med klargröna ögon. Till slut öppnade han ögonen och frös till. Mitt på hans bröst satt ett orange monster och borrade blicken i honom.
"Mjau," hälsade odjuret.
"Ååååh," var det enda som kom ur mannen.
Karin for upp och försökte förstå vad som pågick.
"Vad? Vad är det?" stammade födelsedagsbarnet till slut och stirrade på den röda katten som redan försökte göra sig bekväm vid hans fötter. Karin blinkade oförstående.
"Oj, pappa! Du har redan sett vår överraskning!" sa Milla och försökte låta så munter som möjligt när hon kom in i sovrummet. Efter henne kom tvillingarna.
"Grattis på födelsedagen, pappa! Vi bestämde oss för att ge dig en minnesvärd present. Här är Rultuss. Han är en väldigt snäll, lugn och väluppfostrad katt. Han har faktiskt bott hos oss i två dagar, och ni märkte inget. Alla soffor och tapeter är hela," pratade Disa och Sanya i munnen på varandra.
Karin skrattade när hon såg hur Lars kippade efter andan.
"Det viktigaste, pappa, är att du inte oroar dig. Mamma kommer snart att ge dig en resa till ett spa, och ni får en underbar semester från oss. Vi klarar oss själva här," slängde Milla ur sig.
"Vilket spa? Vänta, flickor," Karin tittade förvånat på sina döttrar.
"Men är inte din present i kuvertet en resa? Jag såg det själv," kom Disa till systerns hjälp. Karin skrattade nervöst.
"Verkar som att inget går att dölja i det här huset," sa hon till slut.
"Men vad ska jag göra med det här djuret?" frågade Lars förvirrat och betraktade katten som tyst spann vid hans fötter. Flickorna utbytte blickar.
"Förstår du, pappa, det blev bara så. Vi gick ut för att slänga soporna och hittade katten i en påse… i containern. Och så dök gamla fru Valborg upp. Hon skrek så. Du vet ju hur hon låter…" började Milla.
"Vi vart rädda och sprang hem allt vi hade," inflikade Sanya auktoritärt.
"Allt blev på något sätt av sig självt, och katten hamnade hos oss. Men vi kan väl inte kasta ut den i soporna igen? Vi har till och med badat och gjort i ordning honom. Han är väldigt lugn och tålmodig," sa Disa med tårar i ögonen. Lars suckade. Plötsligt dök den romska kvinnans ord om en oväntad present upp i huvudet.
"Jaja… Det var minst sagt en överraskning," sa han tyst och såg på hela ärliga sällskapet.
"Älskling, flickorna har nog rätt. Det är verkligen synd om katten. Tänk vad mycket han fått utstå. Och han verkar så lugn och kelig," kom mamman till döttrarnas undsättning. Lars suckade och tänkte över situationen.
"Han kan fånga möss åt oss också. Helt säkert!" kom Sanya med ett järnhårt argument.
"Men vi har ju aldrig haft möss," sa Lars sorgset och såg sig omkring.
"Allt kan hända, härom dagen hörde jag något prassla i väggen," stöttade Disa sin syster.
"Okej då, små banditer. Vi får väl se hur ni uppför er framöver. Och Rultuss beteende får vi väl också se över," skrattade Lars.
"Varför Rultuss?" undrade Karin.
"Ni skulle bara höra hur roligt han spinner när man kliar honom på magen," log flickorna.
"Men vad var det för present i kuvertet?" envisades Disa. Karin rodnade lätt. Sedan hämtade hon en liten ask med ett kuvert till sin man.
"Det kan inte vara möjligt!" viskade mannen upprört när han såg innehållet i kuvertet. Han förmådde inte hålla tillbaka tårarna.
Senare på kvällen viskade Disa till sin syster i mörkret: "Visst är en lillebror underbart. Men jag tror att vår Rultuss gjorde ett minst lika outplånligt intryck på pappa."
"Vår Rultuss är en riktig förrädare. I två dagar sov han med oss, och idag flyttade han till föräldrarna," muttrade Sanya.
"Sluta nu. Det är ju ändå pappas katt," fnittrade Disa.
Lars låg lycklig i sängen och lyssnade till Rultuss spinnande. "Ett så rofyllt ljud. Varför skaffade vi inte katt för länge sedan? Jag fattar det inte," viskade han och tryckte sin fru intill sig.
"Njut av tystnaden och lugnet, snart kommer det inte finnas tid att sova i det här huset," skrattade Karin.
"Vet du, jag kan knappt fatta att vi ska få en son! Tack, älskling, det här är den bästa presenten!" log Lars och slöt ögonen av lycka.
