När Mikael för första gången tog med sig Felicia hem till mig, tyckte jag att hon verkade vara en ganska trevlig flicka. Kortväxt, lätt satt, med ett tjockt, självlysande hår som hon gång på gång stoppade bakom öronen med en lite nervös rörelse. Hon pratade tyst, men i rösten fanns en kylig överlägsenhet som fick en att tappa lusten att ställa följdfrågor. Hemma hos mig gick hon omkring i perfekt pressade byxor. Till och med tvätten hängde hon upp som om hon mätte med linjal, och handdukarna vek hon med en precision som vore det en helig ritual. Först tänkte jag att kärleken till ordning snarare var en tillgång. Är hemmet i sin ordning, så är väl tankarna också det.
Men med tiden började jag se något annat. Mikael tycktes slockna bredvid henne. Han hade alltid burit en silverring med en liten guldfjäril på lillfingret, ett arv efter sin döde far. En dag var ringen borta. Han hade helt enkelt tagit av sig den och stoppat den i fickan. Jag frågade aldrig varför.
När dagen för utskrivningen från BB kom, ringde Mikael tidigt på morgonen. Rösten var låg, full av dåligt samvete.
”Mamma… Felicia vill att det bara ska vara vi två på utskrivningen. Hon är så trött och orkar inte träffa någon.”
Jag sa att jag förstod. Fast i hallen låg redan ett rosa set med spetsband. Bredvid stod en påse med små koftor, en mössa och sockor som jag stickat varje kväll särskilt till den lilla. Alltihop fick bli kvar hemma. Först på kvällen kom Mikael förbi för att hämta presenterna. Jag bar ut påsen i trapphuset. Han tog den snabbt, stoppade den i ryggsäcken och såg inte på mig.
”Hälsa Felicia”, sa jag. ”Jag bär inte på något agg. Men jag ska inte sticka under stol med att det gör ont.”
Mikael nickade bara. Stod kvar några sekunder, sedan gick han. Jag följde honom länge med blicken genom fönstret. På handleden bar jag min avlidne mans klocka – stor, tung, med repigt glas. Kvinnor bär vanligtvis inte sådana, men jag kunde inte förmå mig att ta av den. Visarna kröp fram. Tiden var lång. Men det som skulle fylla den var det skralt med.
Redan dagen därpå stannade grannen Kristina mig utanför min dörr. Hela hon strålade av lycka.
”Signe! Tänk dig, vår lilla kämpe blev utskriven igår! Hela familjen var samlad! Jag bar till och med ett jätteknippe ballonger – höll på att flyga iväg själv!”
Hon visade förtjust bilderna. Jag log, beundrade babyn, sa vänliga ord. Kristina märkte inte ens att jag höll på att gå sönder inombords.
Hemma igen tog jag fram stickorna. Stickade ännu en liten kofta – lite större, en som hon kunde växa i. Jag vek ihop den och lade den i garderoben bredvid sparkdräkterna. Efterhand växte en hel trave barnkläder där. Kläder som ingen hade använt.
Så gick nästan ett helt år. Under den tiden fick jag se mitt barnbarn bara några få gånger. Och då i förbifarten. Allt jag skickade med tog Felicia emot. Men mig släppte hon aldrig in i deras liv.
Så kom Lillians ettårsdag. Plötsligt ringde telefonen. Det var Felicia själv.
”Signe Gustavsdotter, kom klockan tre. Men bara en liten stund. Lillian har sina rutiner. En halvtimme, sedan får ni gå.”
Jag började göra mig i ordning redan på morgonen. En ren blus. Flätan omlagd. Makens klocka knäppt om handleden. I påsen låg presenterna: en mjuk teddybjörn, en vacker fabrikssydd klänning – jag köpte den med flit för att Felicia inte skulle kunna säga att jag kom med mitt hemstickade igen. Längst ned i påsen smugglade jag ändå ned en kofta som jag stickat med mina egna händer. Kunde inte låta bli.
När jag ringde på öppnade Felicia. Hon släppte mig inte över tröskeln.
”Ta inte av er skorna”, sa hon kort. ”Vi gör det snabbt.”
Ut ur lägenheten slog doften av födelsedagstårta. Munter röster. Jag stod kvar i hallen. I samma stund gick Felicias mamma, Margareta, förbi. Hon bar på ett fat med tilltugg och gav mig bara ett snabbt ögonkast, som åt en ytlig bekant. Bakom henne hann jag uppfatta ett dukat bord, ljus, ballonger, en barnstol. Festen var i full gång. Bara utan mig.
Felicia sträckte fram handen.
”Tack. Lillian sover middag nu. Jag ska ge henne presenterna sen.”
Jag såg först på påsen, sedan rakt in i hennes ögon.
”Nej. Presenterna ger jag mitt barnbarn själv. Den dagen du tillåter mig att kliva över tröskeln till ert hem.”
Hon stelnade till. I en sekund såg det ut som att hon tänkte säga något. Men hon hann inte. Inifrån rummet hördes Lillians silverklara röst. Hon jollrade glatt. Så hon sov alls ingen middag.
Utan ett ord stängde Felicia dörren. Låset klickade. Jag stod kvar en liten stund. Sedan gick jag sakta nedför trapporna och ut mot busshållplatsen. Påsen var plötsligt mycket tyngre än förut.
Telefonen väckte mig vid tvåtiden på natten. Jag fattade först inte ens vem det var. Felicias röst var helt annorlunda. Spröd. Skräckslagen. Snyftande.
”Signe… Jag mår hemskt dåligt… Jag har ringt ambulans… Men Lillian har jag ingen som kan ta… Mikael är på långkörning… Mamma åkte bort… Snälla… kom…”
Ordet ”snälla” måste ha kostat henne oerhörda krafter.
Jag tittade på klockan. Visaren pekade på två. Repan i glaset glänste precis som alla andra nätter. Det fanns ingen tid att tänka. Jag klädde på mig. Taxin kom fort. Föraren gav mig ett förvånat ögonkast när en kvinna med en stor väska satte sig i baksätet mitt i natten. Jag sa adressen, och hela vägen stirrade jag ut genom fönstret och lät bli att tänka.
Felicia öppnade. Hon stod i badrock, kritvit i ansiktet, håret i stripor mot pannan. Lägenheten luktade läkemedel. Inifrån barnrummet trängde gråt.
”Där inne…” fick hon bara ur sig och nickade mot dörren.
Jag gick förbi. I ögonvrån drog kylskåpsdörren till sig min blick. Där hängde fotografier. På ett av dem satt Lillian i en gunga med Margareta. De skrattade. Åt glass tillsammans. Barnbarnets liv hade pågått utan mig. Men det var mig man ringde nu.
Lillian satt i sin säng. I bara en tunn pyjamas. Genomgråten. Kall. Fönstret stod på vid gavel, golvet låg i iskallt korsdrag. Jag lyfte upp henne. Hon klamrade sig fast genast. Liten. Brännhet och fuktig. Och så viskade hon:
”Mormor… Mamma har ont…”
Jag öppnade väskan. Tog fram den varma, egenstickade koftan. Den som jag drömt om att få ge henne för längesedan. Trädde försiktigt på den över Lillians armar. Knäppte varje knapp. Storleken stämde perfekt. Fast jag inte sett henne på flera månader.
Sedan gick jag ut. Felicia satt på golvet intill väggen. Med armarna om knäna. Hon lyfte en utmattad blick mot mig.
”Fram till morgonen är Lillian hos mig”, sa jag lugnt. ”Och du tar hand om dig själv. Ambulansen kommer snart.”
Hon såg ut att vilja säga emot.
”Vänta lite…”
Jag skakade på huvudet.
”Nej, Felicia. Fundera bara. När du har det svårt, då kommer du ihåg mig. När allt är bra är jag luft. Jag får inte komma till BB. Får inte vara med på mitt eget barnbarns födelsedag. Jag får stå utanför dörren. Men mitt i natten ber du mig att komma. Så kan man inte ha det.”
Jag drog Lillian tätare intill mig.
”Jag är inte räddningstjänsten. Jag är hennes mormor. Låt mig äntligen få vara mormor.”
Lillian lade armarna om min hals och borrade in ansiktet mot min kind. Det luktade svagt av barnschampo och feberdrömmar. Koftan doftade damm och en aning malkula. Jag rättade till väskan över axeln. Sedan drog jag försiktigt igen dörren med ena handen, eftersom den andra höll mitt barnbarn hårt.
Just den natten förändrade mycket. Nu kommer Mikael varje lördag och lämnar Lillian hos mig. Felicia ringer fortfarande nästan aldrig. Vi har inte blivit närmare. Och vänner blir vi nog aldrig. Men hon förbjuder inte längre sin man att köra vår flicka till mig.
Det där rosa setet med spetsband ligger ännu kvar i garderoben. Ibland tar jag fram det. Stryker fingrarna över bandet. Stoppar sedan undan det igen. Jag vet inte om det någonsin kommer till användning. Det spelar egentligen ingen roll. För det viktigaste är något annat: jag får vara hos henne nu. Varje vecka. Och det är mer värt än alla födelsedagskalas och utskrivningar i världen.
