Jag trodde länge att kärlek luktade parfym.

Jag trodde länge att kärlek luktade parfym.

Blommor som köps på väg till en dejt. Hårspray, kaffe och en främmande kvinnas hals under en långsam dans.

Senare började kärleken lukta stekos.

Då slutade jag uppskatta den.

Jag har alltid varit känslig för lukter. Jag undvek gamla trapphus, sjukhuskorridorer och människor vars kläder luktade rök eller svett.

När jag hade ont om pengar sparade jag på nästan allt.

Men aldrig på parfym.

En dyr doft fick mig att känna mig som någon som hade kontroll.

Min sambo Sofia brukade skratta åt flaskorna i badrumsskåpet.

— Du har fler parfymer än jag.

— Det är viktigt att vara fräsch.

Efter jobbet lagade hon ofta mat. Hon arbetade på ett äldreboende och kom hem med trötta ögon och värkande fötter.

Ändå stod hon vid spisen.

Hon gjorde köttbullar med lök och vitlök.

Jag kunde känna lukten redan i trapphuset.

— Måste du steka det där?

— Du sa att du var hungrig.

— Lukten fastnar i gardinerna.

Jag öppnade fönstren och sprayade parfym i hallen.

Sofia slutade så småningom att laga mat åt mig.

Sedan slutade hon fråga när jag skulle komma hem.

En kväll låg hennes nyckel på bordet.

Bredvid låg en lapp:

„Du märker direkt när ett rum luktar illa. Men du märkte aldrig när jag började må illa av hur du behandlade mig.“

Jag blev arg när jag läste det.

Det var lättare än att bli ledsen.

Efter Sofia hade jag bara min farmor Märta kvar.

Hon var nittiofyra och hade tagit hand om mig under stora delar av min barndom.

Hos henne hade det alltid luktat nybakat bröd, tvål och gamla träskåp.

Det sista året luktade lägenheten annorlunda.

Märta kunde nästan inte resa sig. Hon glömde vilken dag det var och frågade ibland varför hennes föräldrar inte kom hem.

Det luktade medicin, gammal hud och använda inkontinensskydd.

Jag kom med liljor.

Stora vita buketter med en doft så stark att hela rummet fylldes.

— Ta inte med så dyra blommor, sa hon.

— Du tycker om dem.

Egentligen var det jag som behövde dem.

Jag ville inte känna resten.

Märta hade vuxit upp under en tid då inget kastades i onödan. Därför tvättade hon använda skydd och lade dem på elementen.

Första gången förklarade jag lugnt.

Andra gången lät jag irriterad.

Tredje gången skrek jag.

— De går inte att använda igen! Hur många gånger måste jag säga det?

Hon satt stilla på sängen.

— Jag ville spara pengar åt dig, Daniel.

— Jag behöver inte att du sparar!

Hon ryckte till.

När jag såg hennes ansikte ville jag ta tillbaka allt.

I stället samlade jag ihop skydden, slängde dem och gick därifrån.

I bilen satt jag med händerna på ratten och skämdes.

Jag lovade mig själv att aldrig skrika igen.

Nästa vecka gjorde jag det ändå.

Efter varje gång köpte jag nya liljor.

Som om blommorna kunde be om förlåtelse åt mig.

En dag gick jag in i en kyrka för att komma undan regnet.

Där inne luktade det stearin och trä. Någon spelade lågt på orgeln.

Utanför satt två hemlösa människor under taket.

Den ena hade våta byxor. Det luktade urin och smutsiga kläder.

Jag höll andan.

„Precis utanför en kyrka“, tänkte jag.

En kyrka borde lukta rent.

Av Gud.

Av kärlek.

Jag hann gå ett halvt kvarter innan tanken kom:

Hur luktar kärlek egentligen?

Kanske luktar den inte parfym.

Kanske luktar den ett barn som varit sjukt hela natten.

En gammal människa som inte längre kan ta hand om sin kropp.

Mat som någon lagat trots att benen värker.

Kanske hade jag alltid älskat doften av kärlek, men flytt när kärleken själv behövde något av mig.

På väg till Märta köpte jag liljor som vanligt.

Utanför hennes dörr stannade jag.

Lukten kändes redan i trapphuset.

Jag satte nyckeln i låset men kunde inte vrida om.

— Gud, viskade jag. Jag vet inte hur man älskar när det blir svårt. Hjälp mig att inte göra henne rädd i dag.

Låset klickade.

När jag öppnade dörren satt Märta på golvet.

Vattnet från en skål hade runnit över mattan. Sängen var smutsig och elementen var återigen täckta av tvättade skydd.

Hon tittade på mig med stora ögon.

— Jag ska städa, Daniel. Bli inte arg.

Jag ställde liljorna i hallen.

Sedan gick jag fram till henne.

Den här gången höjde jag inte rösten.

Jag satte mig på huk.

— Har du ont?

— Jag vet inte.

— Kan du stå?

Hon försökte men benen bar inte.

Jag lyfte henne.

Märta var så lätt att det skrämde mig. Hennes kropp luktade av svett, urin och den starka ledkrämen som hon använde.

Jag ville instinktivt vända bort ansiktet.

I stället bar jag henne till badrummet.

— Ring hemtjänsten, sa hon.

— De kommer i morgon.

— Du behöver inte göra det här.

— Jag vet.

Det var kanske första gången jag gjorde något för henne som inte handlade om vad som var bekvämt för mig.

Jag tvättade henne.

Märta försökte skyla sig med en handduk.

— Du ska inte se din gamla farmor så här.

— Du tvättade mig när jag var liten.

— Du var söt.

— Det var jag säkert inte alltid.

Hon fnissade.

Sedan började hon gråta.

— Jag vill inte vara till besvär.

De orden gick rakt igenom mig.

Jag hade fått henne att tro att hennes kropp, hennes ålder och hennes behov var något hon borde be om ursäkt för.

— Du är inte ett besvär.

— Du blir arg.

— Jag blir arg för att jag inte vet hur jag ska göra. Inte för att du behöver hjälp.

Jag visste inte om hon förstod.

Men hon slutade be om ursäkt.

Jag bytte lakan, torkade golvet och slängde skydden.

Sedan kokade havregrynsgröt.

Märta åt tre skedar.

— För tjock, sa hon.

— Du har inte tappat förmågan att klaga.

— Något måste man behålla.

Vi skrattade.

Dagen efter kontaktade jag vårdcentralen och ordnade mer hjälp. Jag skaffade en bättre madrass, en duschstol och rena nattlinnen.

Liljorna blev kvar i hallen tills de vissnade.

Jag köpte inga nya.

I stället tog jag med sådant hon faktiskt behövde.

Det luktade fortfarande i lägenheten.

Skillnaden var att jag slutade behandla lukten som om den vore hennes fel.

Jag lärde mig byta sängkläder utan att sucka. Smörja huden där den var torr. Värma mat och sitta kvar medan hon åt.

Ibland tappade jag tålamodet.

Då gick jag ut i köket, andades och kom tillbaka.

Jag skrek inte mer.

En kväll frågade Märta:

— Var är Sofia?

— Hon bor inte med mig längre.

— Varför inte?

— Jag var inte snäll mot henne.

Märta skakade på huvudet.

— Då får du säga förlåt.

— Det räcker nog inte.

— Nej. Men du ska säga det ändå.

Jag ringde Sofia.

Hon lät först misstänksam.

— Behöver du något?

— Nej. Jag vill be om ursäkt.

Jag berättade om Märta.

Om kyrkan, lukten och hur jag förstått att Sofia hade försökt ta hand om mig, medan jag fick henne att skämmas för det.

— Jag lagade köttbullar eftersom du brukade älska dem, sa hon.

— Jag älskade kanske bara att någon lagade mat åt mig. Men jag visade det aldrig.

— Nej.

Jag bad henne inte komma tillbaka.

Sofia hade gått vidare.

När samtalet var slut kände jag ingen lättnad.

Men jag hade åtminstone sagt sanningen.

Märtas minne blev sämre.

Vissa dagar kallade hon mig för min fars namn. En gång trodde hon att jag var en reparatör och ville betala mig tjugo kronor.

Men ibland var hon klar.

En söndag frågade hon:

— Kan du göra köttbullar?

— Jag?

— Sofia gjorde goda.

Jag sökte efter recept och ringde min syster för råd.

Den första omgången brändes.

Den andra föll sönder.

Den tredje blev ätbar.

Hela lägenheten luktade stekt lök och smör.

Jag tänkte öppna fönstret men lät bli.

Märta åt en halv köttbulle.

— Goda, sa hon.

— Säger du det för att vara snäll?

— Nej. Lite torra bara.

Det blev hennes sista riktiga måltid.

Några dagar senare slutade hon nästan helt att äta. Hon sov större delen av dygnet.

En natt ringde hemtjänsten.

Jag åkte dit.

Märta låg stilla med ögonen halvöppna.

Jag tog hennes hand.

— Daniel?

— Ja.

— Glöm inte jackan. Det är kallt ute.

— Jag ska inte glömma.

Hon dog nästa morgon.

Efter begravningen gick jag tillbaka till lägenheten.

Fönstren stod öppna. Sängen var ren. Alla hjälpmedel hade hämtats.

Det luktade nästan ingenting.

Jag hade trott att det skulle vara skönt.

I stället var tystnaden och den rena luften outhärdliga.

I kylskåpet stod en tallrik med två köttbullar.

Jag värmde dem och åt vid hennes köksbord.

De luktade lök och smör.

Jag grät så mycket att maten blev salt.

Några månader senare började jag hjälpa till en kväll i veckan på ett soppkök.

Sofia arbetade inte där. Märta kunde inte se det. Ingen gav mig beröm.

Jag gjorde det för att jag behövde lära mig stanna kvar bland sådant jag tidigare flytt från.

Första kvällen kom en äldre man in i blöta kläder.

Lukten var stark.

Min kropp reagerade som vanligt.

Sedan såg jag hans skakande händer.

— Köttbullar eller soppa? frågade jag.

— Köttbullar, sa han.

Jag lade två på tallriken.

— Ta tre, sa jag.

Han log.

Då förstod jag att kärlek inte alltid är en känsla.

Ibland är den en rörelse.

Att inte öppna fönstret.

Att inte lämna rummet.

Att tvätta en hand, värma en tallrik och sitta kvar.

Jag använder fortfarande parfym.

Men jag tror inte längre att en god doft säger något om en människas hjärta.

För kärlek kan lukta blommor.

Men den kan också lukta urin, medicin, stekt lök och rena lakan efter en lång natt.

Det viktiga är inte hur den luktar.

Det viktiga är vem som stannar kvar när doften inte längre är vacker.

Fritt inspirerad av motiv från Nikita Plasjtjevskij.