Elin visade meddelandet från advokaten.
Hon och Moa hade skrivit under ett avtal om att köpa ett kafé. Handpenningen skulle tas från mina besparingar.
— Hur kunde ni lova bort pengar som inte är era?
Elin svarade att hon hade fullmakt att sköta vissa betalningar åt mig.
— Du sa alltid att allt du gjorde var för oss.
— Det betyder inte att allt jag äger tillhör er.
Mannen som sålde kaféet hade krävt en stor handpenning. Elin hade redan fört över en del. Resten skulle betalas inom två veckor.
Verksamheten gick dåligt, hyran var hög och lokalerna behövde renoveras.
Moa hade ändå trott på idén.
— Vi tänkte att du kunde jobba där med oss när du kom hem.
— Ni planerade mitt liv utan att fråga mig.
När jag vägrade föra över resten riskerade de att förlora handpenningen.
De blev rasande.
— Då förlorar vi allt!
— Nej. Ni förlorar pengar ni aldrig hade rätt att använda.
Jag kontaktade en jurist. Eftersom Elin hade gått utanför fullmaktens gränser kunde en del av avtalet hävas, men handpenningen gick inte att få tillbaka.
Det var mycket pengar.
Ändå betalade jag inte resten.
Elin fick arbete på ett lager. Moa återvände till sin utbildning och började arbeta extra på helgerna.
De talade knappt med mig under flera månader.
Min moster tyckte att jag borde vara mjukare.
— Du har varit borta länge.
— Just därför måste jag sluta låtsas att pengar kan laga allt.
Jag började arbeta på ett äldreboende i närheten. För första gången på många år var jag hemma när det blev mörkt.
En kväll ringde Moa.
— Kan jag komma över?
Hon satte sig vid köksbordet och berättade att hon hade skulder som jag inte kände till.
Den gamla jag skulle ha frågat efter summan och betalat direkt.
Den nya jag tog fram papper och penna.
— Vi gör en plan.
Hon började gråta.
— Är du inte arg?
— Jo. Men jag tänker inte lämna dig ensam. Och jag tänker inte göra jobbet åt dig.
Det blev början på något nytt.
Elin behövde längre tid. Men när hon efter ett år fick sin första fasta anställning bjöd hon mig på middag.
— Jag betalade själv, sa hon.
Det var en enkel restaurang. Inget märkvärdigt.
Ändå smakade den middagen bättre än alla presenter jag fått under åren utomlands.
När vi gick därifrån tog hon min arm.
— Mamma, vi längtade faktiskt efter dig.
— Varför bad ni mig då åka tillbaka?
Hon var tyst en stund.
— För att det var lättare att längta efter dig än att leva med någon som såg vad vi höll på med.
Jag skrattade till, trots att orden gjorde ont.
— Då får ni vänja er. Jag tänker fortsätta se.