— Jag är hans biologiska mamma. Och vi har träffats i hemlighet i nästan ett år. Lena satte sig långsamt

— Jag är hans biologiska mamma. Och vi har träffats i hemlighet i nästan ett år.
Lena satte sig långsamt.
— Vad sa du?
Viktor såg ut som om han önskade att golvet skulle öppna sig.
— Jag fick veta det förra året.
Lena hade adopterat Viktor när han var sex månader gammal. Hon hade aldrig dolt det, men den biologiska modern hade varit okänd.
Katarina berättade att hon var nitton när han föddes. Hon hade levt i en destruktiv relation och lämnat barnet för adoption.
— Varför kontaktade du honom nu?
— Jag blev sjuk. Jag trodde att jag kanske inte skulle få en ny chans.
Hon hade fått en cancerdiagnos, men behandlingen hade lyckats.
Viktor hade träffat henne i hemlighet eftersom han var rädd att Lena skulle känna sig ersatt.
— Och morgonrocken? frågade Lena trött.
Katarina rodnade.
— Jag spillde kaffe på mina kläder. Viktor sa att jag kunde låna den.
Den enkla förklaringen gjorde nästan mer ont än dramat.
— Du kunde ha berättat för mig, sa Lena till sin son.
— Jag visste inte hur.
— Genom att börja med sanningen.
De följande månaderna blev svåra.
Katarina ville ta igen tjugoåtta förlorade år på några veckor. Hon ringde varje dag, ville träffa Viktor ständigt och kallade honom ibland „min pojke“.
Lena försökte hålla avstånd, men svartsjukan kom ändå.
Vid en middag exploderade allt.
— Du lämnade honom! ropade Lena.
— Och du fick leva mitt liv! svarade Katarina.
Viktor reste sig.
— Jag är inte ett liv som någon av er äger.
Det blev tyst.
Han bad båda kvinnorna att respektera hans gränser.
Katarina fick finnas i hans liv, men hon kunde inte kräva en relation som om adoptionen aldrig hänt.
Lena fick fortsätta vara hans mamma, men hon kunde inte kräva att vara den enda viktiga kvinnan.
Ett år senare satt de tre tillsammans på ett kafé på Gotland.
Det var fortfarande spänt ibland, men ärligt.
Katarina gav tillbaka den ljusgrå morgonrocken.
— Jag köpte en egen, sa hon.
Lena log.
— Bra. För son kan man dela. Morgonrockar behöver man faktiskt inte dela.
Viktor skrattade.
Det var första gången de alla tre skrattade åt samma sak.