Robin stod i köket och skar sallad när ytterdörren öppnades.
— Älskling, vi är hemma! ropade Maja.
Han stelnade till.
Vi.
Då var Olivia med igen.
Olivia var Majas bästa vän. Robin hade försökt tycka om henne. Verkligen. Men hon hade en förmåga att göra sig bekväm på andras bekostnad. Särskilt hans.
— Har du lagat middag? sa Maja glatt.
Robin nickade.
Olivia tittade på maten.
— Bra. Jag är utsvulten.
Robin bet ihop.
Under middagen pratade Maja och Olivia oavbrutet. Robin satt där, åt och kände sig mer som personal än som någon som bodde där.
När de var klara gick de till soffan.
Disken stod kvar.
Robin tog hand om den.
Senare satt han med datorn och väntade på att Olivia skulle gå. Hon gick inte.
Maja kom in.
— Robin, jag måste fråga en sak.
— Okej.
— Olivia har bråkat med sin kille. Kan hon bo här en vecka? Bara tills lönen kommer.
Robin ville säga nej.
Men han hörde sig själv säga:
— En vecka.
Maja kramade honom.
— Tack! Hon kan väl få sovrummet? Hon tycker det känns konstigt att sova i vardagsrummet.
— Och vi?
— Soffan. Bara tillfälligt.
Tillfälligt blev nästan tre veckor.
Robin kom hem från jobbet, handlade, lagade mat. Maja och Olivia kom senare, åt och stängde in sig i sovrummet.
Robin sov i vardagsrummet.
I sin egen lägenhet i Årsta.
Olivia började bestämma.
— Robin, stäng dörren tystare.
— Robin, sänk ljudet.
— Robin, varför finns det ingen yoghurt?
— Robin, man tar faktiskt hand om sina gäster.
Maja lät det passera.
En kväll kom Robin hem och hittade Maja i köket.
— Är du redan hemma?
— Jag fick några dagar ledigt, sa hon och åt en macka.
Sedan gick hon in i sovrummet.
Robin öppnade kylskåpet.
Tomt.
Han knackade på.
Olivia öppnade.
— Var är maten?
— Vi åt.
— Ni kunde ha sms:at.
— Du visste att du hade gäster.
Hon stängde dörren.
Nästa kväll sa Maja:
— Jag måste åka på jobbresa i två dagar.
— Jobbresa? Du är ju ledig.
— En kollega blev sjuk. De skickar mig.
— Vad bra, sa Olivia. Då kanske de ser hur viktig du är.
Robin sa ingenting.
Dagen efter gick han inte hem direkt. Han åt ute, gick på bio och kom hem sent.
Olivia stod i hallen.
— Var har du varit?
— Va?
— Jag är hungrig. Ska du laga mat?
Robin stirrade på henne.
— Laga själv.
— Jag är gäst.
— Nej. Du är någon som har stannat för länge.
Olivia blev röd i ansiktet.
— Hur vågar du?
Robin gick in i sovrummet, tog hennes väska och lade den på sängen.
— Packa.
— Du kan inte kasta ut mig.
— Jo. Det kan jag.
Olivia log plötsligt.
— Då ringer jag Maja och säger att du försökte stöta på mig.
Robin blev iskall.
— Säg inte så.
— Hon kommer tro mig.
Och hon tryckte på ring.
Robin backade och tog upp sin egen telefon.
— Säg det igen. Jag spelar in.
Olivia tystnade.
— Olivia? hördes Majas röst.
Olivia började genast gråta.
— Maja, han kastar ut mig! Han skrämmer mig!
Robin sa lugnt:
— Maja, hon hotade precis att ljuga om att jag stötte på henne.
— Robin, vad har du gjort?
Det blev alldeles stilla i honom.
— Jag förstår.
— Vad förstår du?
— Att du redan valt sida.
Han lade på.
Sedan tog han Majas väska ur garderoben.
— Olivia, du har en timme. Majas saker packar jag.
Olivia försökte fortsätta skrika, men Robin svarade inte. Han satte en timer och gick ut i vardagsrummet. Till slut packade hon och gick.
När dörren stängdes var lägenheten i Årsta tyst på ett sätt han nästan glömt.
Han packade Majas saker. Inte slarvigt. Inte hämndlystet. Bara klart och tydligt. Kläder, böcker, smink, laddare.
Nästa dag väntade Maja utanför porten.
— Jag kommer inte in.
— Nej.
Han ställde hennes saker i hallen.
— Det här är ditt.
— För Olivias skull?
— Nej. För min skull.
Maja stirrade på honom.
— Du kan inte bara avsluta allt.
— Jo. När jag inser att jag sovit i mitt eget vardagsrum i tre veckor medan du kallade det hänsyn.
Hon började gråta.
— Jag visste inte att det var så illa.
— Du ville inte veta.
Han tog nyckeln.
— Hej då, Maja.
Hon ringde på länge. Han öppnade inte.
De första dagarna kändes hemmet tomt. Sedan började det kännas lätt.
Robin sov i sin säng igen. Han lagade mat till sig själv. Han såg på film utan att sänka ljudet för någon som ändå aldrig tackade honom.
En kväll satt han vid köksbordet och log för första gången på länge.
Han hade inte förlorat ett hem.
Han hade rensat ut människor som fick honom att känna sig hemlös i det