— Är det verkligen så svårt att diska fyra tallrikar? sa Marcus utan att lyfta blicken från mobilen.
Och efter den meningen kände jag mig ensam för första gången. Ensam, fast min man låg på soffan bara några meter bort.
Jag var i vecka femton. Magen syntes knappt, men kroppen hade redan förändrats. På kvällarna värkte ryggen, benen kändes tunga och tröttheten kom smygande tills den plötsligt tog över allt.
Den kvällen hade jag jobbat, handlat på Willys, lagat middag och dukat av.
Sedan frågade jag:
— Marcus, kan du diska? Jag orkar inte stå mer.
Han fortsatte scrolla.
— Elin, det är fyra tallrikar. Du klarar det.
Fyra tallrikar.
Det lät så litet. Nästan fånigt att bli ledsen över.
Men det handlade inte om tallrikarna. Det handlade om matkassarna jag bar själv. Soporna som alltid kunde tas “sen”. Kvällarna då jag satte mig på badrumsgolvet bara för att få vila en minut.
När jag försökte säga att jag behövde hjälp svarade han:
— Du är gravid, inte sjuk. Sluta överdriva.
Jag ville inte bli behandlad som porslin. Jag ville bara känna att han såg mig. Att barnet jag bar inte bara var mitt ansvar.
Men Marcus hade sitt favoritförsvar:
— Jag jobbar. Jag drar in pengar. Jag dricker inte. Jag är inte otrogen. Vad mer vill du ha?
Jag ville ha en partner.
Sedan fanns Viktor.
Viktor var Marcus kollega på verkstaden. Marcus hade berättat att Viktor en gång varit förlovad. Han tog hand om sin gravida flickvän, körde henne till läkaren, köpte allt hon behövde. Sedan fick han veta att barnet inte var hans.
Jag trodde att sådant gjorde människor kalla.
Viktor blev inte kall.
En kväll såg han mig utanför Willys med två tunga kassar.
— Elin, jag kör dig hem.
— Nej tack, jag tar spårvagnen.
— Du är blek. Sätt dig i bilen.
Han körde mig hem, bar kassarna till porten och sa:
— Ta hand om dig. Du behöver inte bevisa att du klarar allt själv.
Jag grät i hissen.
För det var inte flirt. Inte romantik. Bara vanlig omtanke.
En kväll bad jag Marcus gå ut med soporna.
Han skrattade kort.
— Ring Viktor istället. Han verkar ju så gärna vilja ta hand om dig.
Jag stelnade.
— Vad menar du?
Marcus reste sig från soffan. Hans blick var kall.
— Tro inte att jag inte ser.
I samma stund ringde min telefon. På skärmen stod: Viktor.
Jag hann inte svara innan Marcus ryckte mobilen ur min hand.
— Då frågar vi honom.
— Marcus, ge mig mobilen.
Men han hade redan svarat.
— Vad vill du min fru?
Det blev tyst.
— Marcus? Du glömde några papper på verkstaden. Och jag ville kolla att Elin mår bra. Du var rätt arg idag.
— Varför bryr du dig om hur hon mår?
Viktor svarade lugnt:
— För att hon är gravid. Och för att någon borde göra det.
Marcus blev röd i ansiktet.
— Lägg dig inte i mitt äktenskap.
— Då kanske du ska börja vara närvarande i det.
Marcus avslutade samtalet.
— Fantastiskt. Nu försvarar han dig också.
Jag såg på honom.
— Nej. Han sa bara något du borde ha förstått själv.
— Försvarar du honom?
— Nej. Jag försvarar mig.
Sedan snurrade rummet. Jag tog tag i bordet, men benen vek sig.
När jag vaknade satt Marcus bredvid mig på vårdcentralen. Han såg rädd ut.
Barnmorskan var tydlig:
— Barnet mår bra just nu. Men stress och utmattning är allvarligt. Din fru ska inte behöva bevisa att hon orkar allt.
När vi kom hem packade jag en väska.
— Vart ska du?
— Till mamma.
— Elin, gör inte så här.
Jag stannade.
— Jag gör det här för att slippa gå sönder.
Hos mamma sov jag, grät och åt varm soppa. Marcus skrev.
“Jag diskade.”
“Jag tog soporna.”
“Jag köpte frukt.”
Jag svarade:
“Sluta rapportera grundläggande ansvar som om det vore hjältedåd.”
Efter några dagar kom han.
— Jag pratade med Viktor.
— Och?
— Han sa att jag var arg på honom för att han gjorde sådant jag borde ha gjort.
Jag väntade.
— Och han hade rätt, sa Marcus.
Det var första gången han inte försvarade sig.
Han berättade att han anmält sig till en kurs för blivande pappor. Att han ville prata med någon. Att han inte ville bli en pappa som bara “drar in pengar” och missar människorna framför sig.
Jag förlät inte direkt. Men jag tittade.
Och han började göra.
Inte hjälpa mig. Ta sin del. Han bar kassarna. Diskade utan att räkna tallrikarna. Följde med till kontroller. Lade undan mobilen när jag pratade.
När vår dotter föddes grät Marcus med henne i famnen.
Några veckor senare stod han i köket och diskade flaskor, tallrikar och en kastrull.
— Det är mer än fyra tallrikar, sa jag.
Han log trött.
— Jag vet. Och det var aldrig tallrikarna det handlade om.
Nej.
Det handlade om att bli sedd.
Och ibland börjar kärlekens riktiga test inte med stora ord.
Ibland börjar det vid diskhon.