Att vara med en 50/50-man är under min värdighet. Om du vill ha halva kostnaderna men hundra procent av kvinnans arbete hemma, är du inte en partner. Du är en inneboende med patriarkala krav.”
Efter den meningen blev jag för första gången den kvällen verkligen tyst.
Jag heter Mikael, är femtiofyra, skild, har en vuxen dotter och en etta i Farsta. Efter skilsmässan bestämde jag mig: aldrig mer bankomat med ben.
Jag träffade Inga på en dejtingapp. Hon var fyrtionio, välvårdad, lugn, med ett bra jobb. Hon pratade inte hela tiden om hemska ex eller om att alla män var likadana. Det gillade jag.
Vi träffades i några månader. Kaffe, promenader, middagar. Jag trodde att jag äntligen hade hittat en vuxen kvinna som förstod att relationer i vår ålder handlar om lugn, komfort och tydliga regler.
Jag var ärlig från början. Jag sa att jag inte ville ha drama. Jag ville inte ha någon som kom åt min plånbok i kärlekens namn. Jag ville inte betala för någon annans drömmar igen.
Inga lyssnade lugnt. Ibland nickade hon. Jag trodde att hon förstod.
En kväll satt vi hemma hos henne. Hon hade en stor trerumslägenhet på Kungsholmen. Ljust kök, böcker, växter, ordning. Jag hade min lilla etta i Farsta. Ren och min, men liten.
Så jag föreslog det som kändes logiskt.
“Vi kan bo hos dig. Du har mer plats. Min lägenhet hyr vi ut. Pengarna går in i gemensam ekonomi. Räkningar delar vi. Mat delar vi. Allt rättvist.”
Inga ställde ner glaset.
“Och hemmet?”
“Vad menar du?”
“Vem sköter det?”
Jag förstod inte problemet.
“Inga, du är ju kvinna. Matlagning, städning, hemtrevnad — sånt är naturligt för kvinnor. Jag säger inte att jag inte gör något. Jag kan ta ut soporna, fixa något.”
Hon såg på mig lugnt.
“Så pengar hälften var. Räkningar hälften var. Mat hälften var. Lägenheten min. Men matlagning, tvätt, städning, inköp och planering är mitt eftersom jag är kvinna?”
“Vrid inte på det. Jag föreslår ett normalt vuxet förhållande.”
“Nej, Mikael. Du föreslår ett väldigt bekvämt liv för dig själv.”
Det gjorde mig arg.
“Jag vill inte bli utnyttjad.”
“Det vill inte jag heller,” sa hon. “Men du ser inte mitt arbete som arbete. Du kallar det naturligt.”
Hon tog fram papper och penna.
“Vi räknar. Vad kostar det att bo i en lägenhet som min? Vad kostar städning? Matlagning? Tvätt? Inköp? Planering? När en kvinna gör det gratis kallar ni det hemtrevnad. När någon får betalt för det kallar ni det tjänst.”
“Du gör relationen till bokföring.”
“Nej. Du gör min tid osynlig.”
Jag hade inget svar.
“Vad vill du då?” frågade jag.
“Äkta 50/50. Inte bara pengar. Också vardag. Antingen hyr vi något tillsammans och delar allt. Eller så bor du hos mig och erkänner att du använder mitt utrymme. Vi lagar mat i turordning, städar i turordning, tvättar var och en sitt. Eller betalar för hjälp tillsammans.”
Jag skrattade nervöst.
“Förväntar du dig verkligen att jag ska skura golv?”
“Jag förväntar mig att du förstår att golv inte blir rena av att en kvinna finns i rummet.”
Då sa jag det sämsta jag kunde säga:
“Med den attityden blir du ensam.”
Hon log svagt.
“Hellre ensam i mitt hem än med en man som vill dela räkningar och få full service.”
Jag gick därifrån arg. I bilen skrev jag till min dotter och berättade kort, säker på att hon skulle förstå mig.
Hon svarade:
“Pappa, om en man föreslog mig det där, vad skulle du säga?”
Jag stirrade på skärmen.
Jag visste svaret.
Jag skulle säga: gå därifrån.
Nästa dag skrev jag till Inga och bad om ursäkt.
Hon svarade:
“Mikael, du är inte ond. Men du vill ha moderna fördelar och traditionell kvinnlig service samtidigt. Jag vill inte vara den servicen.”
Vi sågs inte igen.
Men sedan dess vet jag: 50/50 är bara rättvist om det gäller allt.
Inte bara räkningarna.
Också disken. Tvätten. Maten. Planeringen. Ansvarstagandet.
Annars är det inte jämställdhet.
Det är bara patriarkat med delad nota.